Stugbesök...

Igår kväll var jag med några arbetskompisar och firade en av oss som fyllt 40. Vi hade hyrt en stuga nere vid sjön som hade badtunna.

Vi badade, skrattade och talade. Då vi badat klart gick vi in i stugan för att äta. Mitt under maten märkte jag att vi inte var ensamma i stugan. Med oss hade vi en herreman... Han hade grått låååångt skägg! Skägget kom säkert över halva magen, som en strut hängde det ner. Jag fick en känsla av att han hade en ljus lång kofta/klänning eller liknande klädesplagg på sig. Den kom nästan ner till marken. Han hade lite längre grå/vitt hår oxo. Jag vet inte varför jag fick känslan av att hans klädesplagg var tovat?! Låter lite "Tjockt", för jag tyckte den lade sig så fint ner. Fick ordet "Viking" i mitt huvud. Vet inte om detta var hans namn eller om han var en Viking - men hans utseende såg inte ut som en viking jag sett på bilder.

Han såg så snäll ut. Brevid vårt matbord fanns det två stolar och en soffa. Han satte sig med ryggen emot oss i den ena stolen som var närmare fönstret. Han låg lite så där "slött" nerhasad i stolen, bakåtlutad med händerna slarvigt knutna på magen. Han såg nöjd och belåten ut. Jag frågade om han hade nåt ärende, men han sa bara: - Näe, jag sitter bara här och lyssnar på ert prat. Ni har så intressanta diskussioner. :)

Tillika märkte jag att de andra satt och diskuterade inom ämnet "sex och sånt". Jag skrattade för mej själv. :)

Det harmar mej så tusan att jag inte är bra på att rita - ser honom precis framför mej än. Skulle ha varit skoj att kunna visa hur han såg ut. Han va mysig, rund och rätt normal i längden.
Då vi ätit klart kände jag inte av honom mer. :)

Nära...

Vill rekommendera en JÄTTEBRA tidning här emellan varven...

Den finns att köpa i allafall i R-kiosken på min ort. Jag har den prenumererad.

Länk till Näras hemsida!

Nära tidningen har också en egen grupp på Facebook!

Tomten...

Jag tänkte berätta om en tomte…  Ja – du läste rätt – en tomte… Nu talar jag då inte om jultomten som kommer med renar och släde på julafton utan en helt annan tomte…

Det var nämligen så att för många år sedan då vi skaffade våra första ponnysar började min äldre tös känna att hon inte var ensam i stallet. När vi var i stallet kunde hon EXAKT säga att DÄR står det något/nån, och visa mot en plats i stallet.

Jag sa att det säkert var hennes ”gammel-mommo”  som var där för att övervaka henne då hon tillbringade tid med hästarna – för g-mommo var nog rätt orolig då hon visste att tös1 fräste dagligen omkring i skogarna i full galopp med ponnysarna, eller hoppade hinder eller annat liknande…

Tös 1 accepterade mitt svar en tid – men sen tyckte hon nog att det inte kändes som gammel-mommo.

Jag ringde L och frågade om hjälp…

- Hon svarade glatt – jo jag vet vad ni har där – ni har en tomte! Han tycker SÅÅ MYCKET om tös1! Har hon inte märkt hur han kommunicerat med henne?

- Ingen aning, sa jag…

Han berättade åt L att han är lite på 100 år gammal. Att han är lite under 60 cm lång (eller kanske man borde säga kort). Han är klädd i grå kläder. Han sover ovanför den svarta hästen – som han tycker speciellt mycket om. Han berättade att han är så glad att få vara i vårt stall, för de flesta tomtar vill inte bo i ladugårdar och stall mer för där e för ljus belysning och för mycket maskiner och buller och bång… Men vårt stall är ett mysigt litet hemma-stall var han trivs. DET kändes FINT att höra må ni veta!

När L hade frågat hans namn – så hade han bittert svarat: DET berättar jag ENDAST åt Tös1 – om jag vill berätta det.

Nu gick det ju upp många ljus för Tös1 efter att hon fått reda på detta. Hon förstod ju GENAST nu vem som satt alla tankar i huvudet på henne i stallet om tex. Mängder med mat åt hästarna som hon bara plötsligt ”visste” utan att behöva fråga av någon. Hon förstod också nu varför hon så starkt kände på sig om nån häst hade kallt, eller om nån (vi hade inhyrda hästar i vårt stall) hade satt för liten mängd vatten eller spån i boxen åt sin häst och hon kände att hon skulle fylla på. 

En kväll ganska sent skickade L sms åt mej. Då hade vår tomte sagt till henne att hästarna bör få mat på mer bestämda tider.

- Jo, sa jag – jag VET – men då jag arbetar så oregelbundna tider – så har jag inte möjlighet hur gärna jag än skulle vilja! Han nöjde sig med mitt svar att han vet att jag i alla fall försöker mitt bästa.

Men han hade också sagt att vi måste vara noggranna vem vi väljer att sköta våra hästar medan vi åker bort – för om det är nån som inte sköter dom väl enligt honom – blir han jätte sur!

Det blev sommar, hästarna åkte på sommarbete. Då kände jag själv plötsligt när jag städage och tvättade i stallet att det kändes så tomt i stallet. Hade inte förut förstått att även jag på nåt vis kände av honom.

Det visade sig att tomten hade farit på sommarbete han med – men han var ute i skogen.

På hösten kunde jag känna när han var tillbaka – och Tös1 ropade – Mamma, mamma nu e han tillbaka!

Vi sålde den svarta stora hästen till Hamina och så sa Tös1, mamma – jag känner inte tomten mer. Han har åkt med ”den stora svarta hästen” till det nya stallet.

Jag kollade upp saken med L, och så var fallet. Tös1 hade alldeles rätt.

Nu dog den ”stora svarta hästen” i höstas, men tomten stannade ändå kvar i det stallet. Så vi får klara oss utan tomte… Och hans namn – ja det har inte än heller kommit fram…

klicka HÄR så kan du läsa mer om tomtar!

H åker bil...

Igår kväll träffade jag B - som jag inte träffat på länge. Det va skoj.

Vi talade och skrattade en massa, lagade mat och åt oss sprickfärdiga. Hela tiden kände jag H´s närvaro.

Märkte hela tiden hur glad han var över att jag var där. Han satt i gungstolen i vardagsrummet som ligger brevid köket medan vi lagade mat.  Han var nöjd. Han satt avslappnat bakåtlutad i gungstolen med båda händerna uppe bakom nacken och bara log. Det kändes fint!

Då jag sedan skulle fara hem, så åkte H med mej en bit. Han var glad över att jag träffat B. Han tackade mej så mycket. Och så VISADE han plötsligt en skymt av sina ben för mej i bilen, från knäna neråt. Han gjorde detta 2 ggr.  Konstigt nog blev jag inte alls rädd. Jag visste ju att han var där.

Jag har ju haft "folk" me i bilen förut. Min farbror har åkt med mej några gånger - och det konstiga är att jag kan EXAKT säga var han stigit av. Känner det så starkt.

Det var en fin dimma/dis ute! Svalt och skönt.

Då H  "hoppat ut" och jag fortsatte min färd hemåt, fick jag se nåt intressant.

Vid vägkanten - på åkern stod en älg-ko med sina 2 små kalvar PLUS 2 hjortar och åt på en sockerbetsåker. Inte visste jag att älgar och hjortar umgås - men nu vet jag det. Synd att jag inte fick nån bild på dem - lånar en från cyberworld... :)

En plötslig tanke...

Jag har under flere dagars tid funderat hur B har det. Vi har inte haft kontakt på en liten tid - men han finns ändå starkt i mina tankar allt som oftast. Det är även länge sen jag sett honom och då också rätt flyktigt på avstånd.

I morse då jag vaknade hade jag genast honom i mina tankar. Kanske hade våra "högre jag" träffats under natten - vem vet... Det brukar vi göra ibland.

Jag åt morgonmål och funderade vad jag skulle göra denna dag. Jag satte med på terassen och bara såg rakt mot skogen jag alltid ser emot. Den skogen är nåt konstigt för mej. Jag ser alltid ditåt då jag sitter ute på min gård. Kanske jag får energi därifrån? Känns så. Jag tror att skogen har så mycket mer liv än vi människor tror. Där bor en hel massa saker och ting... :)

Plötsligt fick jag bara för mej att jag skall far ut på en promenad med M i centrum för att hålla henne "social-tränad". :)

SÅ

jag tog M med mig och körde till centrum. Tog ut henne och började tassa en länk runt. Helt plötsligt känner jag mig iaktagen. Ser mej omkring - och där på bensinstationen är B för att tanka.
Tänk - jag tänkte på honom i morse  -hur han har det - och nu fick jag se honom. Detta var planerat!
Ja mena jag hade ju absolut inte planerat far ut och gå med M just då - men det bara flög i mig. Och tänk att B råkade vara i centrum just då. Han kunde lika bra ha varit och tankat bilen nån annan stund under dagen.

Väl hemma igen satte jag ner mej på terassen för att njuta av solen och det fina vädret, njuta av att läsa nyaste numret av tidningen NÄRA som jag varmt rekommenderar för er alla samt för att njuta av att sitta och se mot "den skogen"... Det är en av mina sista semesterdagar - men njuter för fullt... :)

Ha det så bra mina vänner!

Kände det på mig...

Jag var under veckoslutet på hundutställning med M. Jag har inte visat upp hund på utställning på nästan 4 år, så jag var rätt nervös då vi skulle åka iväg på söndag morgonen.
Jag åkte först efter en trevlig tjej, E och några hundar från henne och så åkte vi tillsammans till utställningen.
Jag bad om att inte vara nervös, att allt skulle gå bra. Då jag tog ut M från buren så "flippade" hon ur totalt! Hon bara hoppade och vippade och klättrade på mej och hade sig av REN GLÄDJE!

SHIT - tänkte jag... Tänk om hon gör så här i utställningsringen också - DÅ är det kört!

Jag försökte sända henne tankar om hur vi nätt springer omkring där. :)

Där var många av mina "samma-ras-bekanta" från tidigare år som glatt sa: Oj - vad roligt att du också visar upp hund igen! :D

Väl när vi var inne i ringen, så betedde sig M TOTALT EXEMPLARISKT! Hon njöt av att få visa upp sig med mej! Hon hade inte en minsta liten tendens på att försöka göra några som helst av de "grejs" hon kan få för sig att göra. Då jag visade upp henne för domaren(som var en kvinna vid namn Viva-Maria från Polen) så förälskade hon sig totalt i M. Hon satt bara och smålog och njöt av att se på M. Hon sa. "I JUST LOVE HER! - I JUST LOVE HER!" M stod som en drottning på bordet! Det lyste om henne! Hon visste precis att hon var den vackraste cockern i HELA världen!

I M´s bedöming skrev domaren bl.a. följande:

Very elegant female, sweet head with sweet eyes. Has this type of behavior & character I like SO MUCH! She knows very well she is pretty!

Då hon skrivit bedömningen klart - så lyfte hon upp M´s ena öra och viskade nåt på Polska till M. Ni kan TRO jag skulle ha velat kunna Polska JUST DÅ!!! Ingen aning om vad hon sa - sedan smekte hon henne några gånger över huvudet.

Vi vann vår klass (över 3 andra).

Efter detta gick M och jag tillbaka till vårt tält och våra saker. E var glad att vi klarat oss så fint! Hon sa att M kommer att klara sig i bästa tik ringen oxo. DÅ sa jag nåt jag "fick" av nån annan...

Vet du E - det finns de domare som tycker att en junior är för ung och inte än är redo och utvecklad tillräckligt för att placeras i "bästa tik" gruppen...

Sagt och gjort - vi placerade oss inte i bästa tik gruppen. FAST jag kunde sen reta upp mej på att domaren hela tiden stod och såg på M medan hon skulle välja bland de andra tikarna.

EFTER att allt var över kom domaren plötsligt fram till mej och sa:  "You have just a LOVELY female, but she is still so young, that´s why I didn´t choosed her for the best-bitch competition. She is going to be SO PERFECT when she will be ready!"

TÄNK - där fick jag bekräftat DET jag tidigare hade sagt åt E!!! Helt otroligt!!!

När vi åkte hemåt i världens regnväder - så kom vi plötsligt in på andliga diskussioner.
Det var egentligen E som tog upp saken till diskussion. Hon har nämligen tyvärr varit missbrukare - men nu varit fri en längre tid och hundarna har hjälpt henne till att bli det. E är en ALLDELES ljuvlig människa!!!
Hon tog plötsligt på tals om saker hon upplevt och känt då hon varit "hög" och hur hon har fått budskap om att bli fri från drogerna. Vi gled plötsligt in på saker som tidigare liv, djur-kommunikation, mediumskap och annat likande. Jag berättade lite "allmänt" om mej och vad jag känner och upplever...

PLÖTSLIGT säger E: DU visste ju att M inte skulle klara sig i bästa tik! DU VISSTE JU DET!!!

Jo -sa jag - jag fick det till mig före - men hur skulle jag annars ha kunnat uttrycka det för dej än på det sätt jag gjorde?

Vi log båda och så sa E till mej: Du e nog en så härlig människa du! :)

Jag blev så glad!

Gerhard

Här om kvällen då jag mediterade bad jag om att få gå in i ett tidigare liv igen. Denna gång var jag en man runt 60-70 års ålder, hade vitt tjockt hår och långa tjocka polisonger ner över kinderna. Just precis så där som en man INTE skall se ut... :)
Jag hade kilt, jag bodde på Scotland. Mitt namn var Gerhard och jag såg väldigt snäll ut. Jag bodde i ett stort RUNT stenhus - påminde lite om nån form av slott. Inne på innegården fanns det en massa kvinnor runt mej. Jösses, har jag varit nån världens super-man med en massa kvinnor? Kvinnorna var klädda i långa stiliga dyra kläningar, och de hade  strutlikande "hattar" varifrån det hängde en slöja ner från "toppen". Andra var mer eller mindre "vanligt" klädda i lång klänning - kände att dessa var mer eller mindre fattiga. Iallafall fattigare än de andra. Alla kvinnorna höll på med en massa "sysslor", vimsade hit och dit. Intressant - men skulle ha velat veta mer...

Orb...

Jag har en längre tid redan hållit orber väldigt intressanta. Dessa framkommer ju ofta på foton.

Vad är en orb? En orb är en energi/ande från en annan frekvens/dimension. De är livsformer som kan vara den mänskliga själen eller kvarvarande energi från de som dött och lämnat sin fysiska kropp här på jorden. Andar föredrar ofta att gestalta sig i form av en orb för att det tar mindre energi än ifall anden skulle gestalta sig som en avbild av sitt gamla jag. Ju mindre orb, desto mindre energi. 

Vårt öga ser inte på samma sätt som en kamera. Ögat uppfattar ofta en orb som en ljusglimt eller en blixt, medan en kamera fångar en tydligare bild av den andliga entiteten. Det har främst att göra med hur en kameralins är konstruerad gentemot hur vårt öga fungerar. Katter och hundar har ofta lättare än människor att uppfatta dessa fenomen. Orber kan se ut på olika sätt t.ex. som ljusklot (energiklot), långa spiraler, molnliknande, rök och som ljusmaskar. När man förstorar upp ett fotografi som man fått med ett energiklot på, kan man se att det består av små ljusklot i spiralformationer.

De kan synas som ljus som flyter genom luften, som såpbubblor eller starka ljusstreck. Orber kan manifesteras genom invokationer där man jobbar med energier.

Fenomenet med orber observerades först när digitalkamerorna började användas och har under de senaste åren varit mycket debatterat och uppmärksammat. Det finns teorier om att orbens färger har betydelse för från vilken dimension den kommer, om det är en änglaenergi och vilken typ eller om det är en anförvant (avliden vän eller släkting). 

Jag har många gånger försökt fundera på att har jag alls bilder med orber på?  Idag har jag på jobbet suttit nästan hela dagen och letat bra foton i mitt bildarkiv. Då kom jag fram till bilder som jag tog på en kräftskiva förra hösten. Vi firade hemma hos en arbetskompis, som bor i ett jätte gammalt hus som dom nu renoverat. Jag tog en massa foton inne från hennes ny renoverade hem - snyggt så tusan!!!

Då jag var där kände jag hela tiden att vi nog inte var ensamma. Jag t.o.m. tog det på tals med henne - hon sa att dom nog upplevt en massa - men hon vill inte veta mer...

Men först idag märkte jag att jag har orber på de flesta foton därifrån. Både runda och sådana som liknar mer "streck" en "linje". INTRESSANT!

Jag skall studera dem närmare nu tror jag... :)

Denna bild har jag lånat från nätet för att ni skall få en idé om hur de kan se ut. Här finns ju några på denna bild.

Vem?

I vintras ringde min mamma mej en kväll. Hon hade talat med en väninna i telefon och väninnan hade igen nämnt om hur det "lever" i huset var hon bor.

Mamma frågade om jag fick fram nån tanke...
Jag såg en man, en lite finare herre, relativt smal, stilig, såg att vara litet mer förmögen, ingen "fattig bonde", svart kostym, tanken läkare kom till mej. Runda små glasögon, sådana där man förr klämde fast på näsan, som  hängde i en kedja. Grått, rakt relativt kantigt klippt kort skägg, typ kanske i en längd på 2 cm. Långa polisonger som gick fast i skägget. Sidbena. Inte så mycket hår uppe på hjässan. Blå ögon. Han kändes ganska bestämd och hård.

Sen kände jag en kvinna, känslan av att hon hade långt  och mycket tjockt hår, som var uppsatt i en knut i nacken täckt av en duk, även den knuten i nacken. En ljusblå-vit rutig vid, lång kjol, förkläde. Hon lutade sig framåt hela tiden. Kändes som om hon skulle ha varit väldigt krokig i ryggen. Kändes tillika som om hon stod vid nån form av spis i köket och satte in ved i spisen. Hon kändes varm och snäll, men på nåt sätt lite i underläge, rädd, svag, orolig.

Intressant när man kan få fram sånt här bara av att nån frågar om ett hus.

M...

Efter att GR dog - så kände jag ju mej "vind för våg". Hon hade ju visat så mycket för mej. Men ändå hade jag en känsla att det kommer att fixa sig på nåt sätt. Här skall du få läsa hur... :)

I juli var jag och hälsade på en nära vän till mej. Hon föder upp engelsk cockerspaniel. När jag den dagen var där för att hälsa på hade en av hennes tikar dagen innan fött en kull med valpar, 2 svarta och 4 röda.
Jag såg HENNE, en liten svart tikvalp då som två dagar gammal, sedan också som 8 veckor gammal och hon var absolut favoriten i hennes syskonskara. Jag sa till min vän, uppfödare, att hon är en prinsessa och ABSOLUT min favorit, men att jag nog inte skulle ha nån ny cocker än. Jag miste min föregående cocker, en svart hane 3 år tidigare och saknade är än stor.

Lite före jul skulle jag ta en röd cockervalp till oss några veckor på litet social-träning för valpen var så blyg. Då jag var där för att söka den blyga röda valpen, så sa uppfödaren:
- jag vet inte vad jag skall göra med den där Ednas svarta tiken. Hon är kanon-snygg, men vi är inte på samma våglängd.
- Vilken då? Frågar jag.
- Nå den där som du fastnade för då, som du kallade till "lill-prinsessan".
- Ja, DEN jaa... Sa jag.
- Ta den också till er några dagar, sa uppfödaren...

Hon hade visst en baktanke för hon sa sen;
- Lill-prinsessan har sen inget namn, så ni får hitta på ett namn på M.

Väl här hemma märkte jag ju i tidigt skede att det var min föregående cocker som kommit tillbaka till mej i skepnad av lilla M.
Så samma sätt, samma blick, samma beteende - och samma kärlek!
L kollade även upp att jag hade rätt i det jag kände - och visst hade jag det!

Den röda valpen åkte ett par veckor senare tillbaka, M - stannade... :)

Här kunde jag nu igen en gång se hur allt har sin mening!
Det var MENINGEN att jag fastnade för henne som liten baby - och att det var MENINGEN att uppfödaren och M inte var på samma våglängd, för det VAR ju MER än MENINGEN att hon skulle komma till mej!

För inte så många veckor sen satt M och såg omkring sig i vårt vardagsrum. Hon morrade lite smått, var osäker, gömde sig bakom soffan, kikade fram, gömde sig igen...

HAH!!! Nu börjar det!!! HON tar över GR´s uppgift! Jag var GLAD!!
Jag stöttade henne och berättade att hon inte behöver vara rädd. Att hon hastigt skulle vänja sig med att det är besök hos oss ganska titt som tätt. GR betedde sig lika i början.

M litar å mej  - det vet jag - det känner jag!

Nu jobbar vi tillsammans: M och jag!

Jag har en känsla av att GR sänder henne bud, stöd och trygghet som utbildar henne i detta! Älskar GR för det - men å andra sidan var jag 100% säker på att hon skulle göra just nåt sånt - lika säker  som jag är på att hon kommer tillbaka nån vacker dag. :)

Morsdagen...

På morsdagen steg jag tidigt upp. Matade mina djur, släppte ut dem, satte på bykmaskinene gick i duschen. Lugnt och skönt. Solen sken och allt kändes riktigt bra. 
Då jag sen gick ut för att hänga byket på tork, sa en "röst" till mig: "Snälla, hälsa mamma att hon ska LE idag, de e ju för tusan morsdag! Och jag tänker fira den med henne! 


Jo, det skall jag göra, sa jag. Jag var så glad att han besökt mig.  Jag blev glad över budet jag hade fått av honom och jag kände som om det skulle vara en ära för mej att föra budet vidare tills hans mamma och fortsatte hänga mitt byke.

Då jag kom in satte jag mej framför datorn och loggade in på fejjan. Då fick jag se inlägget hans mamma hade skrivit, andra morsdagen utan sin älskade son. 

Han visste ju vad hon kände och säkert då också att hon hade gjort sitt inlägg på hans minnessida på fejjan - och därför ville sända sin hälsning via mej.

Kändes fint för mej att få dela detta till henne! Hoppas hon hade en fin morsdag! 

Mer om tidigare liv...

Jag mediterade en kväll... Bad om att få uppleva ett tidigare liv...

Jag var plötsligt i Wales eller Scotland, jag var  en kvinna i kanske 60-års ålder, hade lite rödaktigt hår med page frisyr och fräknar i ansiktet. Jag hade en oljerock, gick med händerna i fickorna. På fötterna hade jag gröna höga gummistövlar. Jag kände mej nöjd och belåten, lycklig, frisk och mådde bra. Kan fortfarande komma ihåg mitt utseende.
Jag fick upp för en kulle mot mitt hus. Runt omkring mig fanns min mark, på den betade det en massa får. Brevid mej sprang två Golden Retriever tikar som var ganska mörka till färgen. De busade och hoppade och visade mycket kärlek till mej - precis så där som hundar gör.

Jag fick undermin meditation också fram min adress, vad för "way" jag bodde på, och kom ihåg det ännu efter meditations stunden, borde ha skrivit upp den då, för nu minns jag den inte mer... :/

Jag gick upp till mitt hus. Det var ett stenhus i två våningar av lite större modell. Jag har ingen känsla av att jag skulle ha haft nån familj, utan levde nog ensam med mina hundar och får.

Plötsligt fick jag i min näsa en väldigt stark doft av rosor! Då jag gick runt huset var en hel vägg full med blommande klätter-rosor!

Jag var LYCKLIG!

Till saken hör att jag i detta liv alltid har haft en viss kärlek till speciellt Wales - kommer alltid att ha det! Köpte en häst därifrån, en Welsch Cob C section för 8 år sedan. Har en dröm om att nån dag ha möjlighet att få besöka Wales, Angelesey, Eric Jones och hans familj som jag är bjuden till. :)

Bilderna här ovanför är från Wales. 

Tidigare liv...

Jag har några gånger före jag börjat meditera bett om att få se nåt av mina tidigare liv...

För en tid sedan var jag plötsligt en pojke i 15-17 års åldern. Jag gick på en gata i en äldre stad, kan fortfarande se den framför mej - men kan inte beskriva den. Jag fick för mej att detta var 1600-tal...

Jag bad om att få se mig själv - mitt utseende, så jag liksom steg ut från min kropp, gick nån meter framför mig och såg på mej själv och gick in i kroppen tillbaka.
Jag hade brunt hår, inte kort kort, men inte långt heller, jag hade sidobena. Jag hade mörk-grå raka byxor och en blå kragskjorta på mig. Vad jag genast tänkte då - var att jag påminde väldigt i utseende på hur Leonardo Di Caprio såg ut i Titanic filmen. Mitt namn var Joel.

Den här snutten varade inte länge. Jag har egentligen inte tänkt på saken nåt mer sen dess, men idag då min morbror (i detta liv) besökte mej på min arbetsplats - så fick jag GENAST då jag såg honom tanken HAN var min pappa då jag var Joel!! tänk hur det plötsligt kunde komma i mina tankar när vi satt där och talade ditt och datt! Intressant!!

Jag har sett honom!!!

Jag var hos B för nån kväll sen. Vi satt i köksbordet hos honom och talade ditt och datt, skrattade och hade roligt. Jag kände starkt att hans pappa H stod brevid mej. Han hade en massa han ville säga. Skulle jag ha lyssnat enkom till honom skulle han ha babblat på som världens "pratkvarn"... :)

Hade inget emot att han stod brevid mej - det kändes inte märkvärdigt på nåt sätt. Jag är ju van vid det.
När jag vet att "nån" är nära så känner jag det på mej - eller så får jag det som bilder inom mej.

B´s telefon ringde, han gick till ett annat rum för att tala. och DÅ hände nåt som jag inte trott jag skulle få uppleva - inte ÄN iallafall!!!

H gav en skymt av sig... Liksom inte som en tanke, känsla eller bild - utan jag SÅG honom med mina ögon! 
Ärligt talat var jag ju inte beredd på det och för stunden kändes det smått obehagligt och gick en kall rysning igenom mej... Men då han gjorde det andra gången kändes det inte tokigt alls. :)

Jag tackade honom för att jag fått uppleva detta fast det ju inte är endast upp till honom att jag kunde se. Det har ju med min egna andliga utveckling att göra också.

Kan nog inget annat säga än - spännande tider... :)

En fyrbent vän till...

Litet på en vecka efter att GR gått bort, så avled även en av mina absolut bästa kompisars häst i en tragisk olycka - eller på ett tragiskt sätt för att vara mer korrekt.

Helt oväntat - helt plötsligt - helt lika "konstigt" som GR.

Jag tycker detta kändes rätt märkligt. Att vi båda två skall vara tvungna att gå igenom denna sorg och saknad genom att mista våra kära 4-benta vänner så här plötsligt och dessutom med ungefär en veckas mellanrum. Men - detta hör också till vår utveckling o våra liv!

Jag visste att denna häst skulle besöka mej - det gjorde han också!

Han talade inte så mycket - några få ord - skickade en hälsning till min kompis - men visade mej en bild var hans alla 4 ben från knä ner till kotan var ALLDELES illröda. Jag förstod på honom att han själv ville gå bort - att han hade ont, fast ingen direkt hård smärta utan en "små-irriterande" smärta/värk hela tiden som gjorde att han hade "obekvämt" att vara - vilket jag förstår mer än väl. Han hade ju trots allt redan 19 innehållsrika år på sin nacke. :)

Även han - en filur ingen av oss NÅNSIN kommer att glömma... :)

Hon besökte mig...

Det har varit tyst på min blogg en längre tid. Har inte klarat av att skriva. Dels har det hänt en hel del - dels har jag inte hittat kraft att skriva och dels har jag så mycket jag skulle vilja skriva här - men inte vetom jag kan då det i såfall "inblandas" andra människor - även fast det jag skriver skulle skrivas anonymt.

Det har varit så tomt hemma hos oss sen GR somnade in. Konstigt att fast jag har 3 hundar kvar, så fattas det EN! Att det KAN vara så stor skillnad på 3 och 4 hundar!! Jag kunde inte tala om henne på en tid - sorgen var för stor och stark - jag för liten och kraftlös just då.
Nu kan jag tala om henne - men måste nog erkänna att det trycker ganska kraftiga tårar både i mitt hjärta och bakom mina ögonlock nu när jag skriver detta.

Några dagar efter att GR hade gått bort - så besökte hon mej. Jag VISSTE att hon skulle göra det - men trodde inte hon skulle göra det så fort. Hade liksom tänkt mig att hon skulle ha "fullt" upp med att stiga och annat som hör där till, men tydligen inte. :)

Jag blev SÅ glad - INGEN kan förstå hur glad jag blev!

Hon sa:  Jag visste att detta skulle ske, men visste inte när. Jag valde själv att det skulle ske på detta sätt för jag älskar dej så mycket att jag inte ville att du skulle behöva göra det tunga beslutet. Mamma, va inte ledsen, jag kommer tillbaka.

Jag VET att hon kommer tillbaka - det visste jag genast! När och hur och i vilken skepnad vet jag inte än - men det klarnar väl nån dag... :)

Ibland inte roligt...

Ibland är det inte så roligt att ha förmågan att kunna "se" saker och ting framför sig. Jag såg andra gången samma händelse framför mig på långfredag natten då jag mediterade. Jag såg att jag hittade min KÄRA GR liggande ute död i hund rastgården.


Jag berättade detta för en kär vän på lördagen...


På tisdag kvällen släppte jag in hundarna från rasgården som vanligt, GR kom lika glatt in som hon alltid gör med svansen viftande och full fräs!  Hon hann in kanske 7 meter så föll hon omkull, krampade några få sekunder, drog två djupa andetag, knyckte till 2 gånger och så var hon borta rakt framför mej på golvet! Hjärtinfarkt.
Jag fick värdens chock! Försökte uppliva henne - men inegt hände. Jag visste att hennes tid var kommen. Hon hade ju som sagt haft sitt hjärtfel sen hon var liten.


Tillika var jag ju så glad över att det hela gick så fort! Att hon behövt pinas med smärta. Men tillika var detta så ofattbart! Att jag sett henne död framför mig två gånger tidigare - men inte kunde jag i min mildaste fantasi förstå jag skulle behöva uppleva det 3 dygn senare!


Jag ville inte hitta veterinärens nr i min mobil, ville inte hitta nåt att lyfta henne i, fattade liksom inte nåt över huvudtaget! Tårarna vällde ner över mina kinder.


Hon steg upp från sin kropp nästan genast. Hon var hemma hos oss en stund efter att hon somnat in - ovanför sin kropp...


TUNGT - så TUNGT att mista den käraste vän man har! Hon visste ALLT om mej, hon har varit mitt stöd de nätter allt tungt har kommit över mej och jag känt mej mest ensam i hela världen. I hennes päls har jag torkat litervis med tårar, hennes öron har fått höra kilometervis med oro, rädsla, bekymmer, hemligheter, skratt...


Hon har alltid varit nåt speciellt!

Änglar - skapade av ljus

Änglar är skapade av ljus.

Änglar är mjuka andliga varelser som kan ta vilken form de önskar. De har ingen könstillhörighet och de lyder och utför den högstes order. De blir aldrig trötta och behöver varken äta eller dricka. En del änglar har uppgifter i himlen och en del har uppgifter på jorden. Ingen vet hur många de är!

Ordet ängel kommer från det grekiska ordet angelos, som betyder budbärare eller sändebud.  
Är det fler än jag som brukar använda uttrycket "Du är en ängel" när du tackar någon tex för något den gjort för dig. Skulle vara kul att veta varifrån uttrycket kommer och i vilka situationer andra använder det.

I soffan...

Här om kvällen hade jag plötsligt besök av H igen. Jag låg på sängen och såg på tv, när jag märkte att han satt på min soffa. Han grät. Han var så förtvivlad igen över sin son.

Det känns så jobbigt för mej att se någon må så dåligt. Han var så förtvivlad. Han pratade och pratade, böna och bad om hjälp av mej. Men vad kan jag göra mer? Jag har gjort ALLT jag kunnat, samt lite till känns det som. Jag har nästan kört mej själv ner i gropen och tom på energi för att hjälpa denna vän, men fortfarande kommer han inte vidare.

Jag bad honom be om hjälp av Ärkeängeln Mikael eller någon annan större ängel. Jag hoppas Han verkligen gör det.

Tillika känns det så fånigt och dumt, som om jag skulle svika honom på nåt sätt att be honom vända sig efter hjälp till nån annan istället - men jag vet inte vad göra mer...

VISST

sänder jag ljus och kärlek till sonen - så gott som alla kvällar förrän jag far och sova.

Jag sa Gonatt H - nu skall vi sluta prata för jag måste få sova. Han satt på min soffa ännu en stund efter det...

GR...

Mitt liv har alltid innehållit djur - en massa djur... Just nu har jag litet trappat ner - och har endast 4 hundar, 1 katt och en ponny-tant (som jag lånat ut).

En av mina hundar, GR - är definitivit inte en "vanlig" hund.

Hon har enda sen liten varit väldigt fast i mej, följer mej som en skugga, alltid funnits till för mej, hört alla mina hjärte-sorger och annat liknande. Jag har alltid tyckt det har varit nåt speciellt med henne.

I nåt skede märkte jag att det VERKLIGEN VAR nåt speciellt med henne.

Förrän jag hade utvecklats "så långt" att jag kunde uppfatta själv om jag hade "besök", så märkte jag plötsligt att HON visade det för mej.

Hon kunde sitta och se från golv - till tak - ner till golvet igen... Flytta blicken till en annan plats, göra lika där, men kanske inte denna gång lika högt upp.

Jag kollade upp grejen med L, med att fråga: -Har vi nån här nu?

Då kunde hon t.e.x svara att jo - 1 stor ängel och + sen då ... - "vem det nu råkade vara".

Jag lärde mej ganska hastigt läsa av GR´s sätt att se på andeväsenden eller änglarna. Jag lärde mej också fort att se på henne är det änglar, andar eller nåt "mindre trevligt".

TYVÄRR har detta "mindre trevligt" också hänt oss, men hoppas det inte sker igen.

Nuförtiden så e det väldigt sällan jag behöver fråga L om "vem eller hur många som e hos oss".

Jag känner så mycket själv och läser av GR.

GR var i början rädd, eller osäker, sökte närhet hos mej då vi hade nån där, men numera så ser hon bara nyfiket på dem, liksom markerar att:

- Jaaha, här e någon igen, SUCK, jag sover vidare... :)

GR har hjärtfel, vilket jag känt på mig sen hon var liten. Hon började i nåt skede ha symptomer som allt tydde på att jag hade rätt. Jag har inte varit till veterinär och fått det bekräftat på det viset men har fått det bekräftat från andra sidan att det så är.

L har bett om ängla-healing för GR´s hjärta. Detta skedde under förra hösten. Jag kan PRECIS säga exakt när på pungt och pricka hon fick det! Jag såg det på henne och hennes beteende! INTRESSANT!
Vilken energi hon fick efter varje behandling!

De gav henne healing 1 gng per vecka i några månaders tid.

Hon är inte symtomfri idag, men det är väldigt, väldigt sällsynt hon har nån form av symtom. I såfall  framkommer det om hon upplevt stress av nåt slag.

En kväll vid datorn...

För en tid sedan satt jag en kväll vid datorn. Först var H där och pratade ditt och datt om B...

Plötsligt fanns det en man där. En stor, grov mörk man, som mest påminde om Pippi Långstrumps pappa Efraim  från Pippi-filmerna.
Han hade en grön t-shirt på sig och visade mej handen - "Kom - följ med här!"

Jag tvekade lite, men han verkade väldigt rofyllt och trygg. Fick plötsligt känslan att den här mannen var han - som var min pappa då i Spanien som jag så funderat på vem som varit!!
 Vi gick genom en tunn skog, kom ut till en äng, var det mitt på ängen växte ett ensamt stort träd - ett blommande äppelträd.

Under trädet fanns en gammal grav. Såg inte namnet på graven, men runt graven var det förr fanns runda stenar - fanns det nu istället äpplen. Jag fick namnet Charlie i mina tankar. Vem var han?

Jag såg framför mig en gammal gammal smal man sitta och luta på en käpp. Plötsligt kom det hoppande glatt två flickor hand i hand, klädda i klänningar och långa flätor, påminde mest om nåt från "Ett litet hus på prärien". Ingen aning om vem dessa fröknar var... Efter en stund kommer det gående en mycket ståtlig smal man, klädd i svart kostym och knallhatt. Han hade runda små glasögon och kastade/vippade upp sin käpp i luften framför sig för varje steg han tog.

Så rätt jag hade - L kollade upp, min pappa är inte mer här på jordalivet (Nordamerika) utan har gått över till andra sidan och kom nu för att besöka mig!
Så glad jag blev!

Tidigare liv...

Lika som att alla människor inte tror på andeväsen etc - så kanske inte alla tror på tidigare liv heller...

MEN  jag VET att vi lever om och om igen.


Visserligen ser vi inte lika ut i alla liv, men själen är den samma och så har jag förstått via jag läst att via ögonen ser man en bekant själ - DETTA hände mig!


För många, många år sedan satt jag och åt på en matplats här var jag bor. I bordet mittemot satt en totalt främmande man, men våra blickar möttes MÅNGA gånger under den måltiden. Varför kändes det som om jag sett in i mig själv då jag såg in i dessa ögon?Jag kunde svära på att jag kände den här mannen utantill - fastän jag inte ens visste hans namn! Och konstigt, detta hände för ca 15 år sen, och jag kommer ihåg händelsen som igår!


Jag är tacksam som har L, hon har gått igenom alla sina tidigare liv, och kollat upp litet om mig också. Jag lever nu mitt 92´ndra liv, och har levt flere liv tillsammans med denna främmande man, det var därför han kändes så bekant fast jag inte visste vem han var.


Det visade sig senare att denna man och jag lärde känna varann och han hade som jag, känt att det var nåt bekant då han första gången såg mig. Detta var B - och vi är vänner än idag fast vi i detta liv känner varann som vänner.


Jag har också fått veta att jag varit L´s dotter på 1700-talet i Spanien. Hon har beskrivit precis i detalj hur vårt hus såg ut, inuti huset, vad vi gjorde, hur vi levde och hade det. Mitt dåvarande namn började på M.


Mannen som då var min pappa bodde inte tillsammans med oss, men han var mörk och stilig. Hon har kollat upp att han lever nu, i Nord Amerika.


Intressant eller hur?

Konstigt hur man känner andeväsen...

Det är så konstigt hur man känner andeväsen. Ofta då jag varit hos B, har jag kunnat känna hans pappa H stå brevid oss, eller sitta i hans soffa etc.

Jag har kunnat känna hur han mår, vad han gör.

Nångång då B har mått väldigt dåligt har H kunnat sitta på hans soffa, framåt lutad, gråtande med sitt ansikte i sina händer. Han har mått så dåligt och varit så förtvivlad över sin sons välmående.

Jag har fler nätter vaknat till att H stått brevid min säng och bett om hjälp för sin son!


Här är exempel på vad H har kunnat säga:

- Nu måste du hjälpa B! Han  ligger risigt till!

- Snälla, kan du höra av dej till B, han behöver dej nu!

- Ring till B, han bara gråter!

Men han har också många gånger sagt:

- TACK för att du finns till för B!

- Jag är så tacksam över att du finns!
m.m...

Konstigt nog så upplever jag honom alltid i samma klädsel. Jag kände inte H då han levde, men har ju fått en bild för mej hur han ser ut.
Då jag senare såg ett foto på honom hemma hos B, så stämde det precis!

På julaftonen i kyrkan, kände jag hur han satt där brevid B och hans mamma. :) Det var en fin känsla att känna det! Rofyllt!

MEN

Det oroar mig... Varför fumlar han omkring här bland oss, och hos sin son? Han kan ju ändå inte göra så mycket annat än be mej om hjälp. Känn dig känslan att stå och se på men inget kunna göra?
 Han skulle nog vara mycket lyckligare på andra sidan, men han vill inte gå över så länge hans son mår så här dåligt och har sitt liv i kaos.

B vet om att hans pappa besöker mej. Jag hade lite svårt att få det sagt, men jag tror nog att han trodde mej till slut. Alla människor tror ju inte på ett liv på andra sidan, eller att de som avlidit skulle kunna besöka oss här och nån av oss kunde få kontakt med dem.

B var ändå tacksam över vad jag berättat och då jag förmedlat saker till honom som hans pappa önskade jag skulle göra. Jag tror nog att det satte en del myror i hans huvud.  :)

Den känslan...

Min farbror dog för några  år sedan. Jag måste dela med er att jag saknar honom väldigt mycket och jag tänker på honom ofta. Han tyckte om att fotografera - precis som jag, så vi växlade alltid lite "foto-prat" då vi sågs.

Förra hösten då jag var hemma hos min kusin, gick omkring i hennes vardagsrum kände jag honom! Han slätade mig fjäderfint längs min högra arm. Det kändes ungefär som om jag fått ett spindelnät på min arm, fast mycket starkare.

Jag blev lite förvånad och häpen först, men det lättade hastigt. Jag var inte beredd på att han skulle göra det + att det kändes så nära på nåt vis när det var egen farbror.

En tid senare var det kalas hemma hos min kusin. Då jag kom dit, fick jag ett starkt behov att sätta mej i gungstolen i köket. ALDRIG nånsin hade jag suttit i köket på ett kalas då alla andra gästerna bänkade sig i vardagsrummet. Konstigt...

MEN

Det var DÅ han tog kontakt med mej - då kalaset var undanstökat blev jag av nån anledning kvar där en stund. Vi började tala ditt och datt, mycket även om min farbror, och plötsligt märker jag mig berätta saker om honom som jag knappast ens vet, hur han hade tyckt om det där och hur han hade gjort det här, vad han vill att nån skall göra etc... Jag förstod först efter en stund att JAG kanaliserade från honom till hans dotter med familj!!!

Jag var så rörd av händelsen och det jag fått uppleva att tårarna rann av glädje HELA vägen hem... Det var en SÅ fin upplevelse!!

Dessa fåglar som är här nedanför sitter på min farbrors gravsten.

Känslan...

Nästa gång jag upplevde nåt, var när jag var hemma hos B.

Han ringde och bad mej dit för att tala - han mådde dåligt.
Oftast då han bad mej dit behövde jag bara finnas till, sitta helt tyst och lyssna...

Jag hade på vägen dit, bett om hjälp för att hitta ord och "det rätta att säga". Jag minns även att jag sa: "Snälla H, OM du är där, hjälp mej finna ord att veta vad säga för du känner din son bäst".

Det var  fredag kväll, jag satt i den stol i vardagsrummet jag alltid nästan brukade sitta i när jag varit där när jag fick en STARK känsla av att hans pappa stod brevid mej. Jag var HELT BOMBSÄKER på att H stod brevid mej, jag kände det i håret, jag kände det på kinden och jag kände det på min arm.

Då B gick på toaletten sa jag högt:

- H, om du är här, ge mig ett tecken!

Då knackade det till två gånger på golvet brevid mej.

Jag sa:

- Om det där var du H som knackade, gör det en gång till för att bekräfta.

Det knackade två gånger på samma sätt igen.

Det kändes bra! Skönt att veta att han fanns där som mitt stöd. Jag skulle såå ha velat berätta det jag upplevde för B, men vågade ju inget säga.

Det råkade sig så bra att B började tala om sin pappa, han frågade om jag brukar gå till kyrkogården nångång, och jag berättade att jag ibland går omkring där och traskar för att komma bort från "vardagen". Det stämmer, ingen kanske vet om det - men det e faktiskt så. Det är väl där som jag kopplar bort vardagens tankar i ett "vaket" tillstånd antar jag.

B sa att han ibland brukar besöka gravgården för att tala med sin pappa. Jag kunde inget annat göra än att småle och säga:

- Vet du vännen, du behöver nog inte fara till gravgården för att tala med pappa, han hör dej nog här hemma med... :) Jag  tror nog han är rätt ofta här för att kolla hur du har det.

B såg lite förvånat på mej - men log och sa: - ja, du har nog säkert rätt i det.

Förrän jag sulle åka hem, tackade jag H för att han hade sänt de rätta orden och tankarna till mej då jag var där.

Meditation...

Jag började meditera…

Det finns ju många olika sätt att gå ”in i en” meditation. Jag var ovan – och började med att bara koncentrera mej på min andning. Känna efter hur jag andades in – och ut tills jag var totalt avslappnad och i en ”annan värld”… Förrän jag mediterar ber jag alltid om beskydd. Jag vet inte om det är ett ”måste” att göra så, men har blivit en vanesak för mig.

Jag hade i början väldigt  svårt att släppa taget om allt omkring mej och bara slappna av. Hade svårt att inte störas av små ljud omkring mej, svårt att låta ”vanliga tankar som snurrar i mitt huvud” vara otänkta just då, men lärde mig nog… J

Jag provade också en annan metod, att se mig själv gå ner i en trappa, tillika som jag låååångsamt räknade de 10 stegen… Då jag kommit ner skulle jag se en vacker trädgård omkring mej, fullt med blommande äppelträd, jag skulle gå fram till en bänk och sätta mej där och bara vänta och se vem som kom för att tala med mej…

Jag såg EN endaste en gång en trädgård framför mej – alla andra gånger kom jag ner till en sandstrand… J
Konstaterade ganska klart att det här inte heller va ”mitt sätt”.

Vad jag också märkte var, att jag har lättare att meditera liggande än sittande (som man väl egentligen skall göra).

Jag kan numera meditera nästan var som helst. Jag liksom klämmer på en knapp i hjärnan och då är allt annat puts-veck. J
Det är skönt att meditera.

Det va i meditation jag upplevde de första andliga kontakterna.

Kommer ni ihåg min kompis som hade det så svårt i livet – som jag var så orolig över? Vi kan härefter kalla honom för B!

B´s pappa (som vi här kallar för H) hade avlidit ett år tidigare. B hade stor sorg och saknad efter sin far. Vad jag fick veta av L, var att H inte hade gått över, utan fumlade omkring där i B´s hus och var orolig över sin son och hur han hade det.

H kontaktade mig i min meditation. Jag såg mig sitta hemma hos B, framför hans dator, jobbade på med nåt där på datorn. Hans pappa stod plötsligt på min vänstra sida, hade en blå/mörkblå rutig skjorta på dig, raka byxor. På nåt vis såg jag hela honom – fast jag inte lyfte blicken från datorn alls. Han tackade mej för att jag finns till för B.

Jag kommer än idag ihåg exakt hur han såg ut samt vad han sa. Nå, till saken hör att H och jag har ju pratat MÅNGA gånger efter denna händelse, men det återkommer jag till.

Han hör faktiskt till de andar som jag har mest kontakt med och nästan regelbundet. Han besöker mig ofta om kvällarna.
När jag ”vaknade” upp från denna meditation kände jag mej glad, jag var inte alls rädd. Det kändes helt enkelt BRA och jag var så glad över att ha fått uppleva nåt!

Vägen fortsatte...

Kom ihåg en sak jag hoppat över som jag vill ni ska få ta del av…

Efter att jag börjat läsa bok efter bok – ville  jag lära mej mer om andevärlden och änglavärlden.

Min mamma bad mej komma med till på en Meditation och kanaliseringskväll.  DÅ hade jag endast ett litet hum om vad meditation var för nåt men Kanalisering? Ett STORT frågetecken! 

Vi åkte tillsammans till meditaitons och kanaliseringskvällen.  Kvinnan som skulle leda oss hette Susan Hedman.

Vi samlades på ett café, vi var kanske ett gäng på ca 15 människor där. Susan visste INGET om oss – inte namn, inget om vår vardag eller bakgrund. Vi var helt okända personer för henne.

Susan bad oss sätta oss bekvämt, hon bad oss sluta ögonen och ledde oss sedan steg för steg in i en skön meditation. Jag måste erkänna och medge att jag ALDRIG haft en så skön och avslappnad känsla förut, men tillika en väldigt varm och känsloladdad känsla. Kändes nästan tryckande i bröstet.

Susan berättade att våra änglar och ledare var med oss där.

Sedan sa hon plötsligt: – Ja, nu kan ni börja fråga…

- Fråga vad då? tänkte jag…

Men fattade hastigt vinken då de andra som varit med om detta förut började…

När turen blev min, frågade jag om jag var på rätt väg i mitt yrkesval…
Hon berättade en massa…
Men plötsligt sa hon:

- Din ledare undrar varför du alltid måste vara så bra? Att jag har så hårda krav på mej själv. Att jag kör mej själv i väggen liksom…  Min ledare sände mej en massa bud genom Susan… Mina tårar rann längs med mina kinder, jag skämdes över tårarna – Susans man hämtade papper åt mej – INGEN annan hade ju börjat gråta…

ALLT var så sant – ALLT precis om mitt liv, min dåvarande livssituation, min inre press att orka med allt i min vardag, ta hand om två barn, studier, arbete, hushåll, djuren, att klara allt och vara en bra förälder… Mitt kärleksliv, mina kraschar i kärlekslivet, min uppgift här i livet, allt jag gått igenom, min framtid m.m…

Det var så SANT – ALLT!!!

Klart att det var det – när det var min skyddsängel och ledare som berättade detta…

Jag nämnde åt Susan att Tös1 har ”gåvan” och har upplevt ett andeväsen hos oss, i hennes rum. Tös1 har kännt kyla i sitt rum så länge jag kan minnas! Tös1 har flere gånger upplevt att då hon går in till toaletten på övre våningen – precis i dörrhålet – så känns det som hon skulle möta någon, eller gå igenom någon…

Jag visste vid det här laget att det funnits en kvinna i vårt hus – det hade L berättat för mig. L hade lett henne ”över” till andra sidan – men Tös1 hade nu igen börjat känna av henne och därför frågade jag nu Susan om kvinnan hade kommit tillbaka.

Helt rätt! Hon var hos oss igen!

Susan pratade med änglar och berättade att de nu bildade en trappa ner från himlen – att de stod i min dotters rum och tog kvinnan i handen för att följa med… Nu börjar de gå…

NEJ! – hon vänder om och kommer tillbaka – hon skall ha nåt med sig – hon går ner för trappor – svänger till höger – svänger till vänster – jag ser en eldstad i det rummet (då visste jag hon var i vårt kök), där ligger en baby i en vagga – ett barn som kvävts till döds av förkylning – hon tar barnet med sig och NU är hon redo att lämna och gå över till andra sidan.

Susan berättade mycket om Tös1, att hon har en gåva att kunna nästan göra vad som hon vill om hon vill utveckla den sidan. Hon skulle ha möjlighet att tala med djur, läsa folks tankar, se andar, tala med dem – ja vad som helst…

OJ, sa hon plötsligt  - du har en annan dotter också, en söt liten flicka som är ungefär i 10-års åldern… Jo, då talade hon om Tös2.

Susan sa:
- Tös2 är rädd för allt sånt här – hon är känslig, tala inte om såna här saker med henne förrän hon själv vill tala om det.

Jag vet, sa jag… Tös2 hade ju berättat för mej att hon upplevde andevärlden och änglar etc skrämmande…

Jag var så matt, så tom, så fylld av lugn, känslor, jag vet inte vad allt efter denna stund där… Kan inte beskriva i ord! Rekommenderar detta varmt! En upplevelse!

MEN

En sak är säker – jag BORDE nog inte ha fått köra bil hem därifrån den gången – minns inget av resan – var nog inte riktigt i mitt sinnesfulla bruk misstänker jag…

Kanske det var min skyddsängel som ledde ”körde” oss hem… 

2 andra böcker jag rekommenderar...

Det är Lorna Byrnes ALLDELES LJUVLIGA böcker!!

Jag levde mej in i dem så att jag inte visste nåt om världen runt omkring mig. Nåt lätt liv har hon INTE haft minsann!

Beskrivning om Änglar i mitt hår:

Bokens författare Lorna Byrne har så länge hon kan minnas sett änglar och de har ständigt varit hennes vänner, följeslagare och vägledare. Nu berättar hon historien om sitt liv och vi får möta änglarna från andevärlden, som hon menar alltid finns omkring oss.

När Lorna var två år gammal sa en läkare till hennes mamma att han misstänkte att Lorna var efterbliven. Hennes familj hade lagt märke till att hon ofta var frånvarande och verkade befinna sig i en annan värld. Sanningen var att Lorna faktiskt var någon annanstans: hon var hos änglarna. Hon tittade på vad de gjorde, hon pratade och lekte med dem. Som hon ser det har hon alltid levt mellan två världar: den mänskliga världen och andevärlden.

Under många år trodde hon att alla andra också kunde se det hon såg, men änglarna sa till henne att det skulle vara deras hemlighet. Det är först nu, med den här boken, som hon för allra första gången berättar om mycket av det hon har sett genom åren.

I Änglar i mitt hår får vi följa Lornas liv med änglarna och hennes önskan är att alla som läser den här boken ska upptäcka att de inte är ensamma, att det alltid finns en skyddsängel vid deras sida för att hjälpa dem oavsett vilka svårigheter de hamnar i.

Beskrivning om Trappor till himlen:

LORNA BYRNE ser och talar med änglar varje dag och har gjort det ända sedan hon var liten. Som barn fick Lorna veta av änglarna att hennes uppgift här på jorden var att dela med sig av den vishet och kunskap som Gud och änglarna förmedlade till henne.

Lorna avslöjar den kanske mest detaljerade information om änglar och om hur de arbetar i världen som någonsin har nedtecknats. Hon presenterar också jordens skyddsängel för oss och förklarar varför det är så viktigt att vi lyssnar på honom.

De flesta som läser det som Lorna har skrivit vittnar om att det skänker dem hopp och hjälper dem att förstå att de alltid, hur ensamma de än känner sig, har en skyddsängel vid sin sida.

Besök gärna hennes hemsida: www.lornabyrne.com.