Tomten...

Jag tänkte berätta om en tomte…  Ja – du läste rätt – en tomte… Nu talar jag då inte om jultomten som kommer med renar och släde på julafton utan en helt annan tomte…

Det var nämligen så att för många år sedan då vi skaffade våra första ponnysar började min äldre tös känna att hon inte var ensam i stallet. När vi var i stallet kunde hon EXAKT säga att DÄR står det något/nån, och visa mot en plats i stallet.

Jag sa att det säkert var hennes ”gammel-mommo”  som var där för att övervaka henne då hon tillbringade tid med hästarna – för g-mommo var nog rätt orolig då hon visste att tös1 fräste dagligen omkring i skogarna i full galopp med ponnysarna, eller hoppade hinder eller annat liknande…

Tös 1 accepterade mitt svar en tid – men sen tyckte hon nog att det inte kändes som gammel-mommo.

Jag ringde L och frågade om hjälp…

- Hon svarade glatt – jo jag vet vad ni har där – ni har en tomte! Han tycker SÅÅ MYCKET om tös1! Har hon inte märkt hur han kommunicerat med henne?

- Ingen aning, sa jag…

Han berättade åt L att han är lite på 100 år gammal. Att han är lite under 60 cm lång (eller kanske man borde säga kort). Han är klädd i grå kläder. Han sover ovanför den svarta hästen – som han tycker speciellt mycket om. Han berättade att han är så glad att få vara i vårt stall, för de flesta tomtar vill inte bo i ladugårdar och stall mer för där e för ljus belysning och för mycket maskiner och buller och bång… Men vårt stall är ett mysigt litet hemma-stall var han trivs. DET kändes FINT att höra må ni veta!

När L hade frågat hans namn – så hade han bittert svarat: DET berättar jag ENDAST åt Tös1 – om jag vill berätta det.

Nu gick det ju upp många ljus för Tös1 efter att hon fått reda på detta. Hon förstod ju GENAST nu vem som satt alla tankar i huvudet på henne i stallet om tex. Mängder med mat åt hästarna som hon bara plötsligt ”visste” utan att behöva fråga av någon. Hon förstod också nu varför hon så starkt kände på sig om nån häst hade kallt, eller om nån (vi hade inhyrda hästar i vårt stall) hade satt för liten mängd vatten eller spån i boxen åt sin häst och hon kände att hon skulle fylla på. 

En kväll ganska sent skickade L sms åt mej. Då hade vår tomte sagt till henne att hästarna bör få mat på mer bestämda tider.

- Jo, sa jag – jag VET – men då jag arbetar så oregelbundna tider – så har jag inte möjlighet hur gärna jag än skulle vilja! Han nöjde sig med mitt svar att han vet att jag i alla fall försöker mitt bästa.

Men han hade också sagt att vi måste vara noggranna vem vi väljer att sköta våra hästar medan vi åker bort – för om det är nån som inte sköter dom väl enligt honom – blir han jätte sur!

Det blev sommar, hästarna åkte på sommarbete. Då kände jag själv plötsligt när jag städage och tvättade i stallet att det kändes så tomt i stallet. Hade inte förut förstått att även jag på nåt vis kände av honom.

Det visade sig att tomten hade farit på sommarbete han med – men han var ute i skogen.

På hösten kunde jag känna när han var tillbaka – och Tös1 ropade – Mamma, mamma nu e han tillbaka!

Vi sålde den svarta stora hästen till Hamina och så sa Tös1, mamma – jag känner inte tomten mer. Han har åkt med ”den stora svarta hästen” till det nya stallet.

Jag kollade upp saken med L, och så var fallet. Tös1 hade alldeles rätt.

Nu dog den ”stora svarta hästen” i höstas, men tomten stannade ändå kvar i det stallet. Så vi får klara oss utan tomte… Och hans namn – ja det har inte än heller kommit fram…

klicka HÄR så kan du läsa mer om tomtar!