Konstigt hur man känner andeväsen...

Det är så konstigt hur man känner andeväsen. Ofta då jag varit hos B, har jag kunnat känna hans pappa H stå brevid oss, eller sitta i hans soffa etc.

Jag har kunnat känna hur han mår, vad han gör.

Nångång då B har mått väldigt dåligt har H kunnat sitta på hans soffa, framåt lutad, gråtande med sitt ansikte i sina händer. Han har mått så dåligt och varit så förtvivlad över sin sons välmående.

Jag har fler nätter vaknat till att H stått brevid min säng och bett om hjälp för sin son!


Här är exempel på vad H har kunnat säga:

- Nu måste du hjälpa B! Han  ligger risigt till!

- Snälla, kan du höra av dej till B, han behöver dej nu!

- Ring till B, han bara gråter!

Men han har också många gånger sagt:

- TACK för att du finns till för B!

- Jag är så tacksam över att du finns!
m.m...

Konstigt nog så upplever jag honom alltid i samma klädsel. Jag kände inte H då han levde, men har ju fått en bild för mej hur han ser ut.
Då jag senare såg ett foto på honom hemma hos B, så stämde det precis!

På julaftonen i kyrkan, kände jag hur han satt där brevid B och hans mamma. :) Det var en fin känsla att känna det! Rofyllt!

MEN

Det oroar mig... Varför fumlar han omkring här bland oss, och hos sin son? Han kan ju ändå inte göra så mycket annat än be mej om hjälp. Känn dig känslan att stå och se på men inget kunna göra?
 Han skulle nog vara mycket lyckligare på andra sidan, men han vill inte gå över så länge hans son mår så här dåligt och har sitt liv i kaos.

B vet om att hans pappa besöker mej. Jag hade lite svårt att få det sagt, men jag tror nog att han trodde mej till slut. Alla människor tror ju inte på ett liv på andra sidan, eller att de som avlidit skulle kunna besöka oss här och nån av oss kunde få kontakt med dem.

B var ändå tacksam över vad jag berättat och då jag förmedlat saker till honom som hans pappa önskade jag skulle göra. Jag tror nog att det satte en del myror i hans huvud.  :)