Hur jag egentligen kom in på det andliga...

Jag har ALLTID tyckt om änglar – enda sen jag var liten. De var så fina och strålade ut sån harmoni.

I min bokhylla har det alltid stått en och annan liten ängel gjord av glas eller annat material.

Då jag fick tös1 för många år sedan var det en kvinna som sade till mig att tös1 är medial. Att hon inte är ett ”vanligt” barn utan ett s.k. stjärnbarn/tähtilapsi. Jag funderade inte på saken nåt mer då. Men det kom fram bara oftare och oftare att Tös1 exakt kunde säga vem eller hur många personer det skulle vara på ett kalas om vi skulle åka till ett sådant etc.

Av en händelse kom jag för några år sedan i kontakt med L. Jag minns den första gången jag talade med henne i telefon. Benen darrade, nervös som jag var, hjärtat hoppade och svetten rann. Vi talade om min dåvarande livssituation, och hon frågade om jag brukar tala med änglarna?

- Va?
- Ja, alla människor borde tala med sina änglar.
- Ursäkta min dumma fråga, men hur gör jag det?
- Ja, det är ju enkelt – du talar precis som om du skulle ha en synlig vän brevid dej. Du får ju inte nåt svar i form at ljud, ord, men dom lyssnar nog. Det kan kännas lite dumt i början, men du vänjer dig nog.

Jag MÅSTE medge att TUSEN tankar snurrade i mitt huvud efter samtalet med henne.

Samma kväll då jag låg i sängen, tös1 och tös2 hade gått och lagt sig, hundarna hade somnat så började jag tala. Det kändes först lite dumt, men ganska skönt tillika.
Jag gjorde detta till en vana, att alla kvällar tala ”av” mej med änglarna, att tacka för dagen och för att be om beskydd för följande dag.

Jag blev mer och mer intresserad av detta och min mamma, som alltid varit intresserad av sånt här visade sig ha en massa böcker inom området så jag började läsa, läste och läste… Destumer jag läste, destu intressantare blev det.

Jag började pröva på att meditera – hur SKÖNT det var då jag lärt mig tekniken!
Hur skönt det var att veta, att jag har fötter, armar osv, men att inte känna dem. Att vara totalt avslappnad, inte ha kontroll över kroppen utan bara vara helt enkelt. Skönt att inte ha kontroll över tankar, de kom och gick. Började en tanke stanna för länge i huvudet skuffade jag den vidare som ett moln på himlen.

I mina meditationer uppenbarade sig mest konstiga människor, sådana jag kanske vet vem som är, men som jag inte känner.
Vad gjorde de i mina meditationer och tankar?

Det hände så mycket den här tiden, jag skulle ha velat berätta detta åt ALLA på hela jordklotet, men detta är saker som alla tyvärr inte förstår eller inte vill förstå, eller helt enkelt inte tror på. Fast jag TROR att de flesta som nekar till sånt här, EGENTLIGEN står på en ”våg” mellan ja/nej… De är lika rädda som jag, vad skulle folk tro om mej om jag började tala om sånt här helt allmänt?

I denna blogg har jag tänkt nu och då lägga in inlägg över vad jag upplever.

Det är så intressant!