Känslan...

Nästa gång jag upplevde nåt, var när jag var hemma hos B.

Han ringde och bad mej dit för att tala - han mådde dåligt.
Oftast då han bad mej dit behövde jag bara finnas till, sitta helt tyst och lyssna...

Jag hade på vägen dit, bett om hjälp för att hitta ord och "det rätta att säga". Jag minns även att jag sa: "Snälla H, OM du är där, hjälp mej finna ord att veta vad säga för du känner din son bäst".

Det var  fredag kväll, jag satt i den stol i vardagsrummet jag alltid nästan brukade sitta i när jag varit där när jag fick en STARK känsla av att hans pappa stod brevid mej. Jag var HELT BOMBSÄKER på att H stod brevid mej, jag kände det i håret, jag kände det på kinden och jag kände det på min arm.

Då B gick på toaletten sa jag högt:

- H, om du är här, ge mig ett tecken!

Då knackade det till två gånger på golvet brevid mej.

Jag sa:

- Om det där var du H som knackade, gör det en gång till för att bekräfta.

Det knackade två gånger på samma sätt igen.

Det kändes bra! Skönt att veta att han fanns där som mitt stöd. Jag skulle såå ha velat berätta det jag upplevde för B, men vågade ju inget säga.

Det råkade sig så bra att B började tala om sin pappa, han frågade om jag brukar gå till kyrkogården nångång, och jag berättade att jag ibland går omkring där och traskar för att komma bort från "vardagen". Det stämmer, ingen kanske vet om det - men det e faktiskt så. Det är väl där som jag kopplar bort vardagens tankar i ett "vaket" tillstånd antar jag.

B sa att han ibland brukar besöka gravgården för att tala med sin pappa. Jag kunde inget annat göra än att småle och säga:

- Vet du vännen, du behöver nog inte fara till gravgården för att tala med pappa, han hör dej nog här hemma med... :) Jag  tror nog han är rätt ofta här för att kolla hur du har det.

B såg lite förvånat på mej - men log och sa: - ja, du har nog säkert rätt i det.

Förrän jag sulle åka hem, tackade jag H för att han hade sänt de rätta orden och tankarna till mej då jag var där.