M...

Efter att GR dog - så kände jag ju mej "vind för våg". Hon hade ju visat så mycket för mej. Men ändå hade jag en känsla att det kommer att fixa sig på nåt sätt. Här skall du få läsa hur... :)

I juli var jag och hälsade på en nära vän till mej. Hon föder upp engelsk cockerspaniel. När jag den dagen var där för att hälsa på hade en av hennes tikar dagen innan fött en kull med valpar, 2 svarta och 4 röda.
Jag såg HENNE, en liten svart tikvalp då som två dagar gammal, sedan också som 8 veckor gammal och hon var absolut favoriten i hennes syskonskara. Jag sa till min vän, uppfödare, att hon är en prinsessa och ABSOLUT min favorit, men att jag nog inte skulle ha nån ny cocker än. Jag miste min föregående cocker, en svart hane 3 år tidigare och saknade är än stor.

Lite före jul skulle jag ta en röd cockervalp till oss några veckor på litet social-träning för valpen var så blyg. Då jag var där för att söka den blyga röda valpen, så sa uppfödaren:
- jag vet inte vad jag skall göra med den där Ednas svarta tiken. Hon är kanon-snygg, men vi är inte på samma våglängd.
- Vilken då? Frågar jag.
- Nå den där som du fastnade för då, som du kallade till "lill-prinsessan".
- Ja, DEN jaa... Sa jag.
- Ta den också till er några dagar, sa uppfödaren...

Hon hade visst en baktanke för hon sa sen;
- Lill-prinsessan har sen inget namn, så ni får hitta på ett namn på M.

Väl här hemma märkte jag ju i tidigt skede att det var min föregående cocker som kommit tillbaka till mej i skepnad av lilla M.
Så samma sätt, samma blick, samma beteende - och samma kärlek!
L kollade även upp att jag hade rätt i det jag kände - och visst hade jag det!

Den röda valpen åkte ett par veckor senare tillbaka, M - stannade... :)

Här kunde jag nu igen en gång se hur allt har sin mening!
Det var MENINGEN att jag fastnade för henne som liten baby - och att det var MENINGEN att uppfödaren och M inte var på samma våglängd, för det VAR ju MER än MENINGEN att hon skulle komma till mej!

För inte så många veckor sen satt M och såg omkring sig i vårt vardagsrum. Hon morrade lite smått, var osäker, gömde sig bakom soffan, kikade fram, gömde sig igen...

HAH!!! Nu börjar det!!! HON tar över GR´s uppgift! Jag var GLAD!!
Jag stöttade henne och berättade att hon inte behöver vara rädd. Att hon hastigt skulle vänja sig med att det är besök hos oss ganska titt som tätt. GR betedde sig lika i början.

M litar å mej  - det vet jag - det känner jag!

Nu jobbar vi tillsammans: M och jag!

Jag har en känsla av att GR sänder henne bud, stöd och trygghet som utbildar henne i detta! Älskar GR för det - men å andra sidan var jag 100% säker på att hon skulle göra just nåt sånt - lika säker  som jag är på att hon kommer tillbaka nån vacker dag. :)