En kväll vid datorn...

För en tid sedan satt jag en kväll vid datorn. Först var H där och pratade ditt och datt om B...

Plötsligt fanns det en man där. En stor, grov mörk man, som mest påminde om Pippi Långstrumps pappa Efraim  från Pippi-filmerna.
Han hade en grön t-shirt på sig och visade mej handen - "Kom - följ med här!"

Jag tvekade lite, men han verkade väldigt rofyllt och trygg. Fick plötsligt känslan att den här mannen var han - som var min pappa då i Spanien som jag så funderat på vem som varit!!
 Vi gick genom en tunn skog, kom ut till en äng, var det mitt på ängen växte ett ensamt stort träd - ett blommande äppelträd.

Under trädet fanns en gammal grav. Såg inte namnet på graven, men runt graven var det förr fanns runda stenar - fanns det nu istället äpplen. Jag fick namnet Charlie i mina tankar. Vem var han?

Jag såg framför mig en gammal gammal smal man sitta och luta på en käpp. Plötsligt kom det hoppande glatt två flickor hand i hand, klädda i klänningar och långa flätor, påminde mest om nåt från "Ett litet hus på prärien". Ingen aning om vem dessa fröknar var... Efter en stund kommer det gående en mycket ståtlig smal man, klädd i svart kostym och knallhatt. Han hade runda små glasögon och kastade/vippade upp sin käpp i luften framför sig för varje steg han tog.

Så rätt jag hade - L kollade upp, min pappa är inte mer här på jordalivet (Nordamerika) utan har gått över till andra sidan och kom nu för att besöka mig!
Så glad jag blev!

Tidigare liv...

Lika som att alla människor inte tror på andeväsen etc - så kanske inte alla tror på tidigare liv heller...

MEN  jag VET att vi lever om och om igen.


Visserligen ser vi inte lika ut i alla liv, men själen är den samma och så har jag förstått via jag läst att via ögonen ser man en bekant själ - DETTA hände mig!


För många, många år sedan satt jag och åt på en matplats här var jag bor. I bordet mittemot satt en totalt främmande man, men våra blickar möttes MÅNGA gånger under den måltiden. Varför kändes det som om jag sett in i mig själv då jag såg in i dessa ögon?Jag kunde svära på att jag kände den här mannen utantill - fastän jag inte ens visste hans namn! Och konstigt, detta hände för ca 15 år sen, och jag kommer ihåg händelsen som igår!


Jag är tacksam som har L, hon har gått igenom alla sina tidigare liv, och kollat upp litet om mig också. Jag lever nu mitt 92´ndra liv, och har levt flere liv tillsammans med denna främmande man, det var därför han kändes så bekant fast jag inte visste vem han var.


Det visade sig senare att denna man och jag lärde känna varann och han hade som jag, känt att det var nåt bekant då han första gången såg mig. Detta var B - och vi är vänner än idag fast vi i detta liv känner varann som vänner.


Jag har också fått veta att jag varit L´s dotter på 1700-talet i Spanien. Hon har beskrivit precis i detalj hur vårt hus såg ut, inuti huset, vad vi gjorde, hur vi levde och hade det. Mitt dåvarande namn började på M.


Mannen som då var min pappa bodde inte tillsammans med oss, men han var mörk och stilig. Hon har kollat upp att han lever nu, i Nord Amerika.


Intressant eller hur?

Konstigt hur man känner andeväsen...

Det är så konstigt hur man känner andeväsen. Ofta då jag varit hos B, har jag kunnat känna hans pappa H stå brevid oss, eller sitta i hans soffa etc.

Jag har kunnat känna hur han mår, vad han gör.

Nångång då B har mått väldigt dåligt har H kunnat sitta på hans soffa, framåt lutad, gråtande med sitt ansikte i sina händer. Han har mått så dåligt och varit så förtvivlad över sin sons välmående.

Jag har fler nätter vaknat till att H stått brevid min säng och bett om hjälp för sin son!


Här är exempel på vad H har kunnat säga:

- Nu måste du hjälpa B! Han  ligger risigt till!

- Snälla, kan du höra av dej till B, han behöver dej nu!

- Ring till B, han bara gråter!

Men han har också många gånger sagt:

- TACK för att du finns till för B!

- Jag är så tacksam över att du finns!
m.m...

Konstigt nog så upplever jag honom alltid i samma klädsel. Jag kände inte H då han levde, men har ju fått en bild för mej hur han ser ut.
Då jag senare såg ett foto på honom hemma hos B, så stämde det precis!

På julaftonen i kyrkan, kände jag hur han satt där brevid B och hans mamma. :) Det var en fin känsla att känna det! Rofyllt!

MEN

Det oroar mig... Varför fumlar han omkring här bland oss, och hos sin son? Han kan ju ändå inte göra så mycket annat än be mej om hjälp. Känn dig känslan att stå och se på men inget kunna göra?
 Han skulle nog vara mycket lyckligare på andra sidan, men han vill inte gå över så länge hans son mår så här dåligt och har sitt liv i kaos.

B vet om att hans pappa besöker mej. Jag hade lite svårt att få det sagt, men jag tror nog att han trodde mej till slut. Alla människor tror ju inte på ett liv på andra sidan, eller att de som avlidit skulle kunna besöka oss här och nån av oss kunde få kontakt med dem.

B var ändå tacksam över vad jag berättat och då jag förmedlat saker till honom som hans pappa önskade jag skulle göra. Jag tror nog att det satte en del myror i hans huvud.  :)

Den känslan...

Min farbror dog för några  år sedan. Jag måste dela med er att jag saknar honom väldigt mycket och jag tänker på honom ofta. Han tyckte om att fotografera - precis som jag, så vi växlade alltid lite "foto-prat" då vi sågs.

Förra hösten då jag var hemma hos min kusin, gick omkring i hennes vardagsrum kände jag honom! Han slätade mig fjäderfint längs min högra arm. Det kändes ungefär som om jag fått ett spindelnät på min arm, fast mycket starkare.

Jag blev lite förvånad och häpen först, men det lättade hastigt. Jag var inte beredd på att han skulle göra det + att det kändes så nära på nåt vis när det var egen farbror.

En tid senare var det kalas hemma hos min kusin. Då jag kom dit, fick jag ett starkt behov att sätta mej i gungstolen i köket. ALDRIG nånsin hade jag suttit i köket på ett kalas då alla andra gästerna bänkade sig i vardagsrummet. Konstigt...

MEN

Det var DÅ han tog kontakt med mej - då kalaset var undanstökat blev jag av nån anledning kvar där en stund. Vi började tala ditt och datt, mycket även om min farbror, och plötsligt märker jag mig berätta saker om honom som jag knappast ens vet, hur han hade tyckt om det där och hur han hade gjort det här, vad han vill att nån skall göra etc... Jag förstod först efter en stund att JAG kanaliserade från honom till hans dotter med familj!!!

Jag var så rörd av händelsen och det jag fått uppleva att tårarna rann av glädje HELA vägen hem... Det var en SÅ fin upplevelse!!

Dessa fåglar som är här nedanför sitter på min farbrors gravsten.

Känslan...

Nästa gång jag upplevde nåt, var när jag var hemma hos B.

Han ringde och bad mej dit för att tala - han mådde dåligt.
Oftast då han bad mej dit behövde jag bara finnas till, sitta helt tyst och lyssna...

Jag hade på vägen dit, bett om hjälp för att hitta ord och "det rätta att säga". Jag minns även att jag sa: "Snälla H, OM du är där, hjälp mej finna ord att veta vad säga för du känner din son bäst".

Det var  fredag kväll, jag satt i den stol i vardagsrummet jag alltid nästan brukade sitta i när jag varit där när jag fick en STARK känsla av att hans pappa stod brevid mej. Jag var HELT BOMBSÄKER på att H stod brevid mej, jag kände det i håret, jag kände det på kinden och jag kände det på min arm.

Då B gick på toaletten sa jag högt:

- H, om du är här, ge mig ett tecken!

Då knackade det till två gånger på golvet brevid mej.

Jag sa:

- Om det där var du H som knackade, gör det en gång till för att bekräfta.

Det knackade två gånger på samma sätt igen.

Det kändes bra! Skönt att veta att han fanns där som mitt stöd. Jag skulle såå ha velat berätta det jag upplevde för B, men vågade ju inget säga.

Det råkade sig så bra att B började tala om sin pappa, han frågade om jag brukar gå till kyrkogården nångång, och jag berättade att jag ibland går omkring där och traskar för att komma bort från "vardagen". Det stämmer, ingen kanske vet om det - men det e faktiskt så. Det är väl där som jag kopplar bort vardagens tankar i ett "vaket" tillstånd antar jag.

B sa att han ibland brukar besöka gravgården för att tala med sin pappa. Jag kunde inget annat göra än att småle och säga:

- Vet du vännen, du behöver nog inte fara till gravgården för att tala med pappa, han hör dej nog här hemma med... :) Jag  tror nog han är rätt ofta här för att kolla hur du har det.

B såg lite förvånat på mej - men log och sa: - ja, du har nog säkert rätt i det.

Förrän jag sulle åka hem, tackade jag H för att han hade sänt de rätta orden och tankarna till mej då jag var där.

Meditation...

Jag började meditera…

Det finns ju många olika sätt att gå ”in i en” meditation. Jag var ovan – och började med att bara koncentrera mej på min andning. Känna efter hur jag andades in – och ut tills jag var totalt avslappnad och i en ”annan värld”… Förrän jag mediterar ber jag alltid om beskydd. Jag vet inte om det är ett ”måste” att göra så, men har blivit en vanesak för mig.

Jag hade i början väldigt  svårt att släppa taget om allt omkring mej och bara slappna av. Hade svårt att inte störas av små ljud omkring mej, svårt att låta ”vanliga tankar som snurrar i mitt huvud” vara otänkta just då, men lärde mig nog… J

Jag provade också en annan metod, att se mig själv gå ner i en trappa, tillika som jag låååångsamt räknade de 10 stegen… Då jag kommit ner skulle jag se en vacker trädgård omkring mej, fullt med blommande äppelträd, jag skulle gå fram till en bänk och sätta mej där och bara vänta och se vem som kom för att tala med mej…

Jag såg EN endaste en gång en trädgård framför mej – alla andra gånger kom jag ner till en sandstrand… J
Konstaterade ganska klart att det här inte heller va ”mitt sätt”.

Vad jag också märkte var, att jag har lättare att meditera liggande än sittande (som man väl egentligen skall göra).

Jag kan numera meditera nästan var som helst. Jag liksom klämmer på en knapp i hjärnan och då är allt annat puts-veck. J
Det är skönt att meditera.

Det va i meditation jag upplevde de första andliga kontakterna.

Kommer ni ihåg min kompis som hade det så svårt i livet – som jag var så orolig över? Vi kan härefter kalla honom för B!

B´s pappa (som vi här kallar för H) hade avlidit ett år tidigare. B hade stor sorg och saknad efter sin far. Vad jag fick veta av L, var att H inte hade gått över, utan fumlade omkring där i B´s hus och var orolig över sin son och hur han hade det.

H kontaktade mig i min meditation. Jag såg mig sitta hemma hos B, framför hans dator, jobbade på med nåt där på datorn. Hans pappa stod plötsligt på min vänstra sida, hade en blå/mörkblå rutig skjorta på dig, raka byxor. På nåt vis såg jag hela honom – fast jag inte lyfte blicken från datorn alls. Han tackade mej för att jag finns till för B.

Jag kommer än idag ihåg exakt hur han såg ut samt vad han sa. Nå, till saken hör att H och jag har ju pratat MÅNGA gånger efter denna händelse, men det återkommer jag till.

Han hör faktiskt till de andar som jag har mest kontakt med och nästan regelbundet. Han besöker mig ofta om kvällarna.
När jag ”vaknade” upp från denna meditation kände jag mej glad, jag var inte alls rädd. Det kändes helt enkelt BRA och jag var så glad över att ha fått uppleva nåt!

Vägen fortsatte...

Kom ihåg en sak jag hoppat över som jag vill ni ska få ta del av…

Efter att jag börjat läsa bok efter bok – ville  jag lära mej mer om andevärlden och änglavärlden.

Min mamma bad mej komma med till på en Meditation och kanaliseringskväll.  DÅ hade jag endast ett litet hum om vad meditation var för nåt men Kanalisering? Ett STORT frågetecken! 

Vi åkte tillsammans till meditaitons och kanaliseringskvällen.  Kvinnan som skulle leda oss hette Susan Hedman.

Vi samlades på ett café, vi var kanske ett gäng på ca 15 människor där. Susan visste INGET om oss – inte namn, inget om vår vardag eller bakgrund. Vi var helt okända personer för henne.

Susan bad oss sätta oss bekvämt, hon bad oss sluta ögonen och ledde oss sedan steg för steg in i en skön meditation. Jag måste erkänna och medge att jag ALDRIG haft en så skön och avslappnad känsla förut, men tillika en väldigt varm och känsloladdad känsla. Kändes nästan tryckande i bröstet.

Susan berättade att våra änglar och ledare var med oss där.

Sedan sa hon plötsligt: – Ja, nu kan ni börja fråga…

- Fråga vad då? tänkte jag…

Men fattade hastigt vinken då de andra som varit med om detta förut började…

När turen blev min, frågade jag om jag var på rätt väg i mitt yrkesval…
Hon berättade en massa…
Men plötsligt sa hon:

- Din ledare undrar varför du alltid måste vara så bra? Att jag har så hårda krav på mej själv. Att jag kör mej själv i väggen liksom…  Min ledare sände mej en massa bud genom Susan… Mina tårar rann längs med mina kinder, jag skämdes över tårarna – Susans man hämtade papper åt mej – INGEN annan hade ju börjat gråta…

ALLT var så sant – ALLT precis om mitt liv, min dåvarande livssituation, min inre press att orka med allt i min vardag, ta hand om två barn, studier, arbete, hushåll, djuren, att klara allt och vara en bra förälder… Mitt kärleksliv, mina kraschar i kärlekslivet, min uppgift här i livet, allt jag gått igenom, min framtid m.m…

Det var så SANT – ALLT!!!

Klart att det var det – när det var min skyddsängel och ledare som berättade detta…

Jag nämnde åt Susan att Tös1 har ”gåvan” och har upplevt ett andeväsen hos oss, i hennes rum. Tös1 har kännt kyla i sitt rum så länge jag kan minnas! Tös1 har flere gånger upplevt att då hon går in till toaletten på övre våningen – precis i dörrhålet – så känns det som hon skulle möta någon, eller gå igenom någon…

Jag visste vid det här laget att det funnits en kvinna i vårt hus – det hade L berättat för mig. L hade lett henne ”över” till andra sidan – men Tös1 hade nu igen börjat känna av henne och därför frågade jag nu Susan om kvinnan hade kommit tillbaka.

Helt rätt! Hon var hos oss igen!

Susan pratade med änglar och berättade att de nu bildade en trappa ner från himlen – att de stod i min dotters rum och tog kvinnan i handen för att följa med… Nu börjar de gå…

NEJ! – hon vänder om och kommer tillbaka – hon skall ha nåt med sig – hon går ner för trappor – svänger till höger – svänger till vänster – jag ser en eldstad i det rummet (då visste jag hon var i vårt kök), där ligger en baby i en vagga – ett barn som kvävts till döds av förkylning – hon tar barnet med sig och NU är hon redo att lämna och gå över till andra sidan.

Susan berättade mycket om Tös1, att hon har en gåva att kunna nästan göra vad som hon vill om hon vill utveckla den sidan. Hon skulle ha möjlighet att tala med djur, läsa folks tankar, se andar, tala med dem – ja vad som helst…

OJ, sa hon plötsligt  - du har en annan dotter också, en söt liten flicka som är ungefär i 10-års åldern… Jo, då talade hon om Tös2.

Susan sa:
- Tös2 är rädd för allt sånt här – hon är känslig, tala inte om såna här saker med henne förrän hon själv vill tala om det.

Jag vet, sa jag… Tös2 hade ju berättat för mej att hon upplevde andevärlden och änglar etc skrämmande…

Jag var så matt, så tom, så fylld av lugn, känslor, jag vet inte vad allt efter denna stund där… Kan inte beskriva i ord! Rekommenderar detta varmt! En upplevelse!

MEN

En sak är säker – jag BORDE nog inte ha fått köra bil hem därifrån den gången – minns inget av resan – var nog inte riktigt i mitt sinnesfulla bruk misstänker jag…

Kanske det var min skyddsängel som ledde ”körde” oss hem… 

2 andra böcker jag rekommenderar...

Det är Lorna Byrnes ALLDELES LJUVLIGA böcker!!

Jag levde mej in i dem så att jag inte visste nåt om världen runt omkring mig. Nåt lätt liv har hon INTE haft minsann!

Beskrivning om Änglar i mitt hår:

Bokens författare Lorna Byrne har så länge hon kan minnas sett änglar och de har ständigt varit hennes vänner, följeslagare och vägledare. Nu berättar hon historien om sitt liv och vi får möta änglarna från andevärlden, som hon menar alltid finns omkring oss.

När Lorna var två år gammal sa en läkare till hennes mamma att han misstänkte att Lorna var efterbliven. Hennes familj hade lagt märke till att hon ofta var frånvarande och verkade befinna sig i en annan värld. Sanningen var att Lorna faktiskt var någon annanstans: hon var hos änglarna. Hon tittade på vad de gjorde, hon pratade och lekte med dem. Som hon ser det har hon alltid levt mellan två världar: den mänskliga världen och andevärlden.

Under många år trodde hon att alla andra också kunde se det hon såg, men änglarna sa till henne att det skulle vara deras hemlighet. Det är först nu, med den här boken, som hon för allra första gången berättar om mycket av det hon har sett genom åren.

I Änglar i mitt hår får vi följa Lornas liv med änglarna och hennes önskan är att alla som läser den här boken ska upptäcka att de inte är ensamma, att det alltid finns en skyddsängel vid deras sida för att hjälpa dem oavsett vilka svårigheter de hamnar i.

Beskrivning om Trappor till himlen:

LORNA BYRNE ser och talar med änglar varje dag och har gjort det ända sedan hon var liten. Som barn fick Lorna veta av änglarna att hennes uppgift här på jorden var att dela med sig av den vishet och kunskap som Gud och änglarna förmedlade till henne.

Lorna avslöjar den kanske mest detaljerade information om änglar och om hur de arbetar i världen som någonsin har nedtecknats. Hon presenterar också jordens skyddsängel för oss och förklarar varför det är så viktigt att vi lyssnar på honom.

De flesta som läser det som Lorna har skrivit vittnar om att det skänker dem hopp och hjälper dem att förstå att de alltid, hur ensamma de än känner sig, har en skyddsängel vid sin sida.

Besök gärna hennes hemsida: www.lornabyrne.com.

Bok rekommendation 1

Jag är så fascinerad av det stora svenska mediet Benny Rosenqvist, så har jag läst två av hans böcker…

Rekommenderar dem VARMT! Jätte intressanta!!

Beskrivning om ljusfolket:

En oumbärlig handbok till liven efter detta!

I sin bästsäljande självbiografi Överlevaren berättade han om sin tragiska uppväxt och om hur han fick den mediala gåva som skulle komma att förändra hans liv. I sin nya bok tar Benny Rosenqvist oss med på en resa till andra sidan en plats fylld av kärlek och ljus.

Alldeles för många av oss låter rädslan styra våra liv. Vi är rädda för att aldrig hitta kärleken, rädda för att välja fel jobb och fullständigt livrädda för att dö. Vissa av oss är så rädda för döden att vi inte vågar leva livet fullt ut.

Med sin tredje bok, Ljusfolket, visar författaren att det faktiskt inte finns något att vara rädd för. För livet tar inte slut när vi dör. Våra själar lever vidare på andra sidan och när vi är redo återföds vi till jorden för att skaffa oss ytterligare erfarenheter och växa som människor.

Som läsare får du här veta mer om din egen ”livsplan” som du utformar redan innan du föds! – och om hur det vi kallar ”intuition” i själva verket kan vara viktiga budskap från din himmelska guide. Följ med på en resa bland änglar och onda andar, tvillingsjälar och utomjordingar – en resa till andra sidan!

Beskrivning om Ljusfolket:

Ljusfolket, Benny Rosenqvists förra bok, gav dig svar på frågor om andra sidan, hans nya, Mellan himmel och jord, fokuserar på det liv du lever just nu. Det är en bok som vill får dig att tänka till, att ifrågasätta ditt eget beteende, att se igenom manipulationer och att lära dig att se problem som utmaningar och möjligheter.

Benny Rosenqvist visar oss hur viktigt det är att bryta gamla tankemönster och att kunna förlåta inte bara andra utan även dig själv. I sin nya bok går han på djupet med sådant som kan orsaka oss bekymmer i livet, och talar om allt från föräldraskap, könsroller, vänskap, tajmning och depression till meningen med livet.

Att sända kärlek...

Ja, då har vi följande ”uppgift”… 

Jag vet inte hur andra gör detta, men först föreställde jag mig hur jag sprutade rosa hjärtan in i personens hjärta.

Efter ett tag övergick jag till mitt eget sätt (jag vet egentligen inte varför jag bytte), men det känns bra och rätt och verkar fungera det med…

Jag föreställer mej att jag håller ett stort ämbar i mina händer, eller en så, som är FULL med KÄRLEK! Jag öppnar på nåt vis som en ”bröstficka” på personens kropp och häller in denna kärlek i personens hjärta. Tror faktiskt att jag inte nånsin har hällt endast ett ämbar/så, utan oftast två eller flere.

Här skall vi nu komma ihåg en LITEN PARENTES…  
Detta är INTE ett sätt du får personen i fråga att bli kär i dig – utan du får personen att må bra! Och DET är det viktigaste av det hela! Så vill du att en person skall bli kär i dig – så misstänker jag nog du får ta till andra åtgärder…  

Ja, här igen vill jag påpeka att det här är sättet jag använder mej av – hur du vill göra får du bestämma fritt! 

Att sända ljus...

Ja, hur sänder man ljus?

Det var min fråga till L för länge sen…
Hon förklarade och jag lärde mej…

Vi kan tänka oss att jag har en vän som har det tufft, är trött, mår dåligt, är sjuk – eller ja – vad som helst…

Förut sköt jag liksom en dos, en tjock stråle  av rent ljus till den personen i mina tankar, men sen efter en tid kändes det mer naturligt för mej att placera ett vitt, ljust moln ovanför personen och se hur det ”regnar” ner skimrande, glittrande ljus på denna person.

Detta ger kraft och ork till den person som man sänt det till. LJUS är viktigt! LJUS är nåt vi behöver! Oro, sorg, ilska, hat, ledsamhet, stress  och annat liknade är sådant som lätt drar ner på vår ”ljushet”.

DÄRFÖR är det så viktigt att tänka LJUS och POSITIVT! ALLTID!

Vill ännu tillägga att detta är MITT sätt att sända ljus på. Tror inte det finns nåt rätt eller fel sätt? Jag har bara börjat göra såhär, och det verkar fungera. Hur DU vill göra det – får du bestämma själv… 

Beskydd av ljus...

I ett ganska tidigt skede fick jag lära mej ”skicka ljus och kärlek”. Ljus för att få kraft och energi – kärlek för att må bra.

Jag förstod inte först meningen med det hela – men det gick ganska fort upp för mig vad det handlade om.

Allt är energi. Alla tankar är energi. Alla känslor är energi. Kärlek är energi. När någon t ex grälat ligger det ofta en tung energi kvar i rummet. När någon befinner sig i sorg, händer samma sak. Naturligtvis har man rätt att känna som man gör, men vill man förändra energin i ett rum, fyll rummet med ljus!
Du skapar ditt liv och väljer därmed hur just ditt liv ska se ut. I den mest hopplösa situation finns det alltid en inbyggd lösning. När problem och situationer ser mörka ut, släpp dem för en stund och uttala: Det finns en lösning, allt ordnar sig. Skicka även ljus på själva problemet. Lösningen kommer alltid, som ett brev på posten – förr eller senare.

Ibland behöver man skydda sig för människor som lätt tar ens energi. Jag känner ofta att vissa människor drar energin från mej. Hinner bara vara i deras sällskap i 5 minuter så känner jag mig som en TRASA!
Jag har börjat skydda mej för det här. Jag brukar tänka mej att jag är inne i en stor ”ljus-boll”, så att ett starkt ljus skapas runt omkring mig. Då känner jag mig skyddad och litar på att det fungerar!

Hur jag gör för att skicka ljus och kärlek skall jag berätta i ett annat inlägg.

Mellan varven av inlägg...

Så måste jag bara lägga in denna...

Att be om saker och ting...

Vi det tillfället som jag kom i kontakt med L, så hade min en gammal kompis det jätte svårt. Hans fru hade hittat en annan och lämnat honom och försås tagit barnen med sig. Han kände sorg, saknad, ensamhet och allt som där hör till.

Jag och den här kompisen hade inte haft kontakt på många år, men av nåt som jag TRODDE var en ”slump” eller ”ödet bestämde” grej så snubblade vi över varann igen och började tala om saker och ting som hänt i våra liv.

Han var en människa som jag alltid brytt mej väldigt om. Som känts viktigt för mej på nåt sätt.

Jag förblev nu nån form av ”stötte-pelare” han talade av sig med, eller ”boll-plank” ibland att kasta sin ilska och sorg över. Ibland skrek han ut all sin ilska över mej – ibland bara grät han… Han var i TOTAL obalans med sig själv.

Jag MÅSTE erkänna att jag var rätt ”orolig” över honom och hur han mådde, hade det om han inte hört av sig på några dagar.
Då BAD jag ofta om att få se honom – bara en skymt ens – så jag skulle veta han i allafall lever, eftersom han ibland också talade om att han bara vill bort från allt här.

Och det fick jag ALLTID göra! Jag fick ALLTID svar på det jag bett om!

Ofta gick det till så att jag bad om att få se honom låt oss säga på förmiddagen och på eftermiddagen kunde jag se honom i butiken eller möta honom med bil eller likande. Då sa jag alltid TACK! Jag visste så väl att jag hade fått svar på det jag bett om och att detta var planerat att skulle ske.

Minns en gång jag hade funderat på honom i många dagar och han inte hade hört av sig…
Jag var på väg in genom dörren till vår matbutik – var jag mitt i ingången fick ett NEJ – jag skall först besöka ett café brevid butiken förrän jag går och handla mat. Jag vet inte varför jag var på väg till caféet, eftersom jag inte varken var sugen på dricka, mat eller nåt sött. Men den första jag såg då jag kom innanför dörren – var han, så jag behövde ju inte oroa mej mer… 

Nu senare har jag fått lära mig att ORO och SORG, ÄNGSLAN etc är negativ energi… Det är inte bra att känna sådant. Så numera om jag är orolig för te.x. honom (eller nån annan) hur han/hon har det, så brukar jag tänka att:

- ”Hoppas han/hon har det bra och att allting ordnas till det bästa för honom/henne.” Och så brukar jag ju be om att änglarna ser efter honom och beskyddar honom/henne – eller vem eller vad det nu råkar handla om.

På det här sättet  tycker jag att jag får min oro svängd på ett mer positivt sätt, för jag VET att ”dom” arbetar med att alla skall ha det bra. 
Och då dras inte energin ifrån mej och pumpar mig helt slut, som det ibland gick…

Att se en ängel...

Efter att ha läst en hög med böcker, blev jag så sugen på att få se min skyddsängel. Var STORT och mäktigt det skulle kännas!

MEN

I mina stilla tankar hade jag en känsla av att jag redan sett min skyddsängel. Det hände när jag ännu bodde i mitt föräldrahem. Min pappa var med i frivilliga brandkåren och en natt kom det alarm. Han rusade iväg – so han alltid gjorde då det kom alarm – alltså inget märkvärdigt med det.

MEN

Varför kunde jag inte efter det få sömn? Vad var det som oroade mig så?

Jag gick till mina föräldrars sovrum och la mej under pappas täcke.

DÅ  - fick jag se nåt stort och mäktigt!

Trodde jag såg syner!

I dörröppningen till sovrummet stod ”hon”!
Hon var ljus, barn en lång, skinande/glittrande skrud, hon var högre än dörrhålet!

Hon bara stod där och såg på mej…

Jag drog täcket över huvudet, men kunde inte låta bli att kika fram… Nyfiken – det var jag… 
Jag minns inte att jag skulle ha blivit direkt rädd – utan det var mer spännande.
Minns inte att jag skulle ha väckt mamma heller.

Jag visste inte då, om det var min skyddsängel, jag vet egentligen inte det än idag heller, men mitt huvud säger så – och det skall jag lita på!

Det intressanta i det hela var – att jag än idag funderar på VARFÖR hon visade sig just då?

Jag hoppas jag får se henne igen!

Nu måste jag tillägga – att jag vet ju inte om ängeln är en HON eller HAN, men det känns ju för fånigt att skriva DEN eller DET, så har beslutat mig för att nu då jag skriver, så är änglarna HON för mig, för att ha ett ord att ”beskriva” dem med.

Återkommer…  <3

Hur jag egentligen kom in på det andliga...

Jag har ALLTID tyckt om änglar – enda sen jag var liten. De var så fina och strålade ut sån harmoni.

I min bokhylla har det alltid stått en och annan liten ängel gjord av glas eller annat material.

Då jag fick tös1 för många år sedan var det en kvinna som sade till mig att tös1 är medial. Att hon inte är ett ”vanligt” barn utan ett s.k. stjärnbarn/tähtilapsi. Jag funderade inte på saken nåt mer då. Men det kom fram bara oftare och oftare att Tös1 exakt kunde säga vem eller hur många personer det skulle vara på ett kalas om vi skulle åka till ett sådant etc.

Av en händelse kom jag för några år sedan i kontakt med L. Jag minns den första gången jag talade med henne i telefon. Benen darrade, nervös som jag var, hjärtat hoppade och svetten rann. Vi talade om min dåvarande livssituation, och hon frågade om jag brukar tala med änglarna?

- Va?
- Ja, alla människor borde tala med sina änglar.
- Ursäkta min dumma fråga, men hur gör jag det?
- Ja, det är ju enkelt – du talar precis som om du skulle ha en synlig vän brevid dej. Du får ju inte nåt svar i form at ljud, ord, men dom lyssnar nog. Det kan kännas lite dumt i början, men du vänjer dig nog.

Jag MÅSTE medge att TUSEN tankar snurrade i mitt huvud efter samtalet med henne.

Samma kväll då jag låg i sängen, tös1 och tös2 hade gått och lagt sig, hundarna hade somnat så började jag tala. Det kändes först lite dumt, men ganska skönt tillika.
Jag gjorde detta till en vana, att alla kvällar tala ”av” mej med änglarna, att tacka för dagen och för att be om beskydd för följande dag.

Jag blev mer och mer intresserad av detta och min mamma, som alltid varit intresserad av sånt här visade sig ha en massa böcker inom området så jag började läsa, läste och läste… Destumer jag läste, destu intressantare blev det.

Jag började pröva på att meditera – hur SKÖNT det var då jag lärt mig tekniken!
Hur skönt det var att veta, att jag har fötter, armar osv, men att inte känna dem. Att vara totalt avslappnad, inte ha kontroll över kroppen utan bara vara helt enkelt. Skönt att inte ha kontroll över tankar, de kom och gick. Började en tanke stanna för länge i huvudet skuffade jag den vidare som ett moln på himlen.

I mina meditationer uppenbarade sig mest konstiga människor, sådana jag kanske vet vem som är, men som jag inte känner.
Vad gjorde de i mina meditationer och tankar?

Det hände så mycket den här tiden, jag skulle ha velat berätta detta åt ALLA på hela jordklotet, men detta är saker som alla tyvärr inte förstår eller inte vill förstå, eller helt enkelt inte tror på. Fast jag TROR att de flesta som nekar till sånt här, EGENTLIGEN står på en ”våg” mellan ja/nej… De är lika rädda som jag, vad skulle folk tro om mej om jag började tala om sånt här helt allmänt?

I denna blogg har jag tänkt nu och då lägga in inlägg över vad jag upplever.

Det är så intressant!