Ett tag sen sist...
För två veckor sedan gick en anhörig bort. Somnade in hemma helt plötsligt. Hon fick somna in var hon var trygg och trivdes.
Ungefär en vecka efter det körde jag med bilen en kväll då jag fick en stark känsla att hon åkte med mig. Hon sa inget, bara åkte. Jag frågade inget heller.
Det är rätt ofta som jag har nån med mig i bilen.
Nu förra fredagen kl. 11.00 var begravningen. Den hölls i stillhet för "familjen".
En stund före klockan slog 11.00 och vi alla satt tysta i kyrkan, såg jag henne plötsligt. Hon satt utanför sakristian på den mittersta av de tre turkosblå pinnstolar av trä som där finns. Hon satt med sitt högra ben hängt uppe på vänstra knäet, hon satt framåt lutad med hakan lutande på sin hand. Hon satt där och smålog, såg rätt finurlig ut. Hon hade mörkt lite lockigt hår, en svart tunn ylletröja med hög hals. Hon bar även ett längre Kalevala smycke som slutade i brösthöjd. Hon hade svarta raka byxor och stickade "lapp-tofflor" på fötterna som var blåa och gråa.
Rocken, eller snarare sagt kappan, som var en typ fårskinnspäls i grå-brunt hade hon kastat över ryggstödet på en bänkrad.
Jag märkte mig själv sitta och le, jösses tänkte jag, vad skulle folk runtomkring mig säga om de såg mej sitta på en begravning och le?
Men jag kunde inget annat... Hon var så fin, hon var så nöjd. Men hon ville inte ha sin begravning så här allvarlig och nedstämd. Hon skulle ha velat ha med "fest" och skratt.
När vi sjöng första psalmen stod hon bredvid orgeln och sjöng ut psalmen som om hon sjungit den solo för en fullsatt kyrka. När sedan en av döttrarna spelade orgel, så stod hon och lutade mot träkanten som finns bakom bänken till den som spelar.
Det roliga var att jag såg henne i många olika åldrar. Både som barn, tonåring och vuxen. Då hon visade sin skepnad som barn, så dansade hon fram och tillbaka vid altaret som en fe´.
Med i kyrkan fanns också deras hund Sandra, ung och i bra skick. Hon skrapade Sandra bakom örat emellanåt, men annars sprang Sandra fritt omkring i kyrkan och snusade på allt - så där som hundar gör.
Då sedan prästen berättade "minnen" om henne, så stod hon allvarligt bredvid prästen.
Jag såg min mormor och morfar sitta i en bänkrad. De såg sig aldrig omkring, de satt helt stilla och såg framåt. Där fanns också en massa andra, men jag vet inte vem de var. Kyrkan var rätt full med "folk".
Då kistan sedan sänktes ner i graven ute på gravgården stod hon en bit ifrån och såg på. Hon stod inte nära oss.
Efter detta samlades vi i församlingshemmet för att äta fisksoppa, dricka kaffe och äta kaka med glass.
Där höll hon sig i köket, diskade och torkade kärl...
Vilken resa - vilken upplevelse för mej!
