Chakra meditation

Förra veckoslutet var jag på en kurs, nämligen Chakra meditation. En intressant dag vill jag då säga!



Under tiden vi satt och lyssnade på vår kursledare Minna när hon berättade om de olika chakran som finns, så satt det en hel skara med barn bland oss på golvet. De satt stilla och lyssnade intresserat på varje ord hon sa. Verkar nog inte vara nån annan än jag som noterade att vi hade sällskap av alla dessa barn. :) Söta sådana dessutom! Och MÅNGA - säkert 20 st!

Nästa veckoslut skall vi ha fortsättning på vår kurs. Kommer att bli intressant att se om vi har nån med oss då också. :)

Här lyssnar vi till ett chakra meditations "program". Skönt!

Ha det gott mina vänner!
Kram!

Hon som ser...

ÄNTLIGEN är den här! BOKEN som jag har väntat på så länge!

 Har läst mycket om Anna-Lena Vikström, hon är en av de som letar rätt
på försvunna saker i svenska damtidningar! :)

Jag följer henne på Facebook, är med i två av hennes grupper där.
Och dessutom fyller hon år på samma dag som mej. :)

Kommer att bli så tusans intressant att läsa hennes bok - hur det hela började!

"Ett kallt sovrum och en skräckslagen fyraåring. Det var så det började.
Varför byns original så ofta sa att hon "hade gåvan", skulle hon förstå först långt senare. Då hade hon
 gett upp karriären som diakon och bestämt sig för att gå sin egen väg. I den här boken får du följa
 Anna-Lena Vikström genom barndomen i fjällbyn Hacksjö, förbi den förtvivlade kampen för att passa in, genom tuffa strider fram till kärlek och livets vackraste gåva.
 Följ med på en resa genom ett mycket annorlunda landskap. 

Anna-Lena Vikström har sina rötter i Hacksjö utan­för Vilhelmina. Hon är ut­bildad diakon och även utbildad i psykoterapi. Hon har skrivit flera böcker om healingformen reiki. Idag arbetar hon heltid som sierska med medial vägledning, som kursarrangör och med att hitta försvunna saker. 

Eva Wiklund är journalist och författare sedan många år. Idag jobbar hon med informationsfrågor i Värmland. Hon har tidigare skrivit böckerna "Det finns ingen gräns", om handikappsimmaren Anders Olsson, samt "Jag kommer sen", om diskoteksbranden i Göteborg."

Kramar och Kärlek till er alla! <3

En anhörig...

Ett tag sen sist...


För två veckor sedan gick en anhörig bort. Somnade in hemma helt plötsligt. Hon fick somna in var hon var trygg och trivdes.

Ungefär en vecka efter det körde jag med bilen en kväll då jag fick en stark känsla att hon åkte med mig. Hon sa inget, bara åkte. Jag frågade inget heller.
Det är rätt ofta som jag har nån med mig i bilen.

Nu förra fredagen kl. 11.00 var begravningen. Den hölls i stillhet för "familjen".
En stund före klockan slog 11.00 och vi alla satt tysta i kyrkan, såg jag henne plötsligt. Hon satt utanför sakristian på den mittersta av de tre turkosblå pinnstolar av trä som där finns. Hon satt med sitt högra ben hängt uppe på vänstra knäet, hon satt framåt lutad med hakan lutande på sin hand. Hon satt där och smålog, såg rätt finurlig ut. Hon hade mörkt lite lockigt hår, en svart tunn ylletröja med hög hals. Hon bar även ett längre Kalevala smycke som slutade i brösthöjd. Hon hade svarta raka byxor och stickade "lapp-tofflor" på fötterna som var blåa och gråa.
Rocken, eller snarare sagt kappan, som var en typ fårskinnspäls i grå-brunt hade hon kastat över ryggstödet på en bänkrad.

Jag märkte mig själv sitta och le, jösses tänkte jag, vad skulle folk runtomkring mig säga om de såg mej sitta på en begravning och le?
Men jag kunde inget annat... Hon var så fin, hon var så nöjd. Men hon ville inte ha sin begravning så här allvarlig och nedstämd. Hon skulle ha velat ha med "fest" och skratt.

När vi sjöng första psalmen stod hon bredvid orgeln och sjöng ut psalmen som om hon sjungit den solo för en fullsatt kyrka. När sedan en av döttrarna spelade orgel, så stod hon och lutade mot träkanten som finns bakom bänken till den som spelar.

Det roliga var att jag såg henne i många olika åldrar. Både som barn, tonåring och vuxen. Då hon visade sin skepnad som barn, så dansade hon fram och tillbaka vid altaret som en fe´.
Med i kyrkan fanns också deras hund Sandra, ung och i bra skick. Hon skrapade Sandra bakom örat emellanåt, men annars sprang Sandra fritt omkring i kyrkan och snusade på allt - så där som hundar gör.
Då sedan prästen berättade "minnen" om henne, så stod hon allvarligt bredvid prästen.

Jag såg min mormor och morfar sitta i en bänkrad. De såg sig aldrig omkring, de satt helt stilla och såg framåt. Där fanns också en massa andra, men jag vet inte vem de var. Kyrkan var rätt full med "folk".

Då kistan sedan sänktes ner i graven ute på gravgården stod hon en bit ifrån och såg på. Hon stod inte nära oss.

Efter detta samlades vi i församlingshemmet för att äta fisksoppa, dricka kaffe och äta kaka med glass.
Där höll hon sig i köket, diskade och torkade kärl...


Vilken resa - vilken upplevelse för mej!